Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1845, sida 1

— — —— ————— ———— ——— de henne att komma närmare; hon lydde. ehuru icke utan någon tvekan och påfvan. oOundvikliga omständigheter göra det oss omöjligt, unga dvinnar, sade vidundret med Gol stännma, valt langre förse dig med lissmedel. så framt du icke vill gå med oss och lefva hos oss. Du skall — det lofva vi dig — icke lida några misshandlingar, och din heder skall hos oss icke på minsta vis blottställas för någon fara; men deremot mäste du yrpligta dig alf aldrig ulan vär tillåtelse — och den lär du väl svårligen någonsin erhålla — lemna del ställe, till hvilket vi fora dig och alt aldrig göra oss några frågor, om något i värl handlingssåält skulle förefalla dig sällsamt eller osorhlarligt. Nen sor det fallet, alt du en gäng vänder tillbaka till verlden, så får du lofva Oss, all på det samvelsgrannaste förtiga allt hvad du hos oss kommer lill att höra och se. Det menniskovänliga handlingssätt, de he mlighelsfulla väsenden hit llis visat, rädds-ean för hungersdoden och hoppet alt henues nya längelses portar väl icke i ovighet skulle blifva tillslutna, bevekte den olyckliga Anna alt gifva sitt samtycke sill dessa vilkor tillkänna. Man band för ögonen på henne, och förde henne derpå först ned i hennes förra fängelse; ur detta kom hon genom den redan omtalte jernplåten, hvilken straxt slogs igen etter henne, in i en lång, underjordisk gång. Ur denna fördes hon forst upp. för en hög trappa och derpå genom många rymliga rum, hvilka, Såsom hon kunde märka på markens svigtande under sina sölter, voro nära all instörta, Sedan bar det än några trappor upp och ned: men slutligen hörde hon tunga nycklar rassla och en regel af jern skjutas tillbaka, och straxt derpå blef hon nedskippt på ett ställe, der man tog bindeln från hennes ögon. Hon säg sig nu vara i eti vidsträckt hvals, vid hvars ena ända en väldig brasa sladddrade, som ögonskenligen var nödvändig emot den osunda, fuktiga kylan i denna underjordiska bo