Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1845, sida 2

gen, gal hon till el Ton-ulsisiskt anskri oc n sprang upp, för att närmare undersöka sill fängelse. Men hvarje sorsök till en flykt var förgätves. Väggarne voro bildade af bård, ogenomtränglig gråsten. Fallluckan af jern, till hvilken en gammal förfallen skå på förde, läg orörlig och tiottsade alla den olycklig: flickans ansträngun. ingar, så alt hon slutligen ulmnatlad sönk ned på de fuktiga trappstegen. Den lilla, med föorrostade, men dock starka jernstänger lorgallrade gluggen, som insläppte jemt så mycket dager, all den beklagansvärda förmådde tillsyllest laga kännedom at sitt bedrösliga läge, var olvervuxen af buskar och låg så högt upp, att det var Anna aldeles omöjligt all nå densamma. Hade hon äfven nått dit upp, så var den så trång, alt den olyckliga skulte icke en gång med sina tina lemmar hafva kunnat krypa genom densamma. Full af lörlvillan och alldeles utmattad sjönk hon ved på sitt låger. Men här skulle bon först lära känna det gräsligaste i sin belägenhet, noemligen att hon skul!e dela sin föda med ormar och råttor. Ty bakom 2 urblekta, snöhvita dodskahar hväste 2 ormar med gl änsande ögon emot henne och en stor rätta gnagade oförtrutet på den lilla korgen, som innehöll henne: 5 lilsfHCI. a Ölvervi letiHatl als öångest och bekymmer för sin älskare, hvilken hon trodde vara mördad, foll Anna i en feberartad gråt, ur hvilken hon befriades genom en djup vanmakt. När hon uppvaknade ur densamma, kände hon en så brinnande törst, alt hon såg sig nödsakad att, så vidrigt det än föreföll henne att på detta hemska ställe lörtå ra något, taga sig en klunk af det vin, Antonio lemnat efter sig Härigenom kände hon sig styrkt och fick mod att fog a sig i sitt olyckliga öde och försöka uppehålla sitt Mif. Lifvad af de tta uppsåt toz hon korgen med lissmedlen och fästade den medelst sin gördel vid en hake på sallluckan, för att således skydda den för de rofgiriga anfallen af hvalfvets invånare af djurnket. skräck och fasa och marterad af