— re — —— — — Hvem kommer att vinna och hvem att förföra på tidningspreggsens tilltänkta högre beskattning? Icke utan någon förvåning lärer den större allmänheten hafva emottagit den i sanning öfverraskande underrättelsen, att man tänker lägga en ny fotblack på tidningspressen, sedan del efter många trakasserier lyckats den allmänna opinionen att borttaga den black, som indragningsmakten lade på denna frihetens och det lagbundna samhällets verksammaste kämpe. Men med representationens nuvarande sammansättning hjelper det hvarken, al allmänheten förvånas, eller harmas, och snart har det kommit så langt, alt man ej mera har grund att förvånas olver när gonting, hvarken från ständernas eller rezeringens sida. De båda statsmakterna arbeta endrägtelisa tillsamman pr det berömliga företaget att göra landets inre politiska sorhällanden till den alldra behagzligaste babyloniska sorbistring — och de, som, tillsolje af sin ställning i samhället, hafva den olyckan att råha komma i vägen för statsmachinens planlöst surrande hjul, hafva intet bättre att göra, än att söka till att pårålysera förbistringen så godt de hunva. Sa far pressen ochså göra, eburu hårdt det än må vara för den, att kringgå en oförnuftig lag. Den store tänkaren och solkvännen Ludvig Börne såger på ett ställe: ePressen är det myntverk, der relandets silfvertachor ulmynlas och derifrän den pråglade metallen sprides i tusentals rigtningar. Och vore det än sann alt den ädla metallen legeras i det myntverket med oädla; så är dock det för folket tillgängliga skiljemyntet mera valsignelsebringande, än de omynlade bergfina silfvertackorna som ligga begrafna i för folket okinda och olillqungliga lärda verk. Men det skulle till ingenting båta att lågza våra store rikstänhare dessa obestridliga sanningar på hjertat. Pressen, liksom alla andra, för hjelpa sig sjelf så vida Gud skall hjelpa den. Men det han likväl ej skada att estervisa: hvem, som kommer att vinna och hvem, som kommer att förlora på pressens högre beskattning. Si snart det visa projektet kinner blifva en till efterlefnad gällande lag, är det belt naiurligt, att tidninzarne antingen mäste i sin ordning lägga en högre skatt pr allmänheten, eller också för sin ansträngande och på själskrafterne nolande möda nöja sig med en sparsammare vedergällning, än den, som de nu bafva och som redan är sparsam NOR, eller också mäste de inskränka sina sormater och, i likhet med de utländska tidningarue, be—