Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1845, sida 1

— Ja, Maria, du har rått, det är förfärligt, det är rysligt. Och då Maria, efter dessa ord, med enträgenhet sökte intränga i hans hemlighet, så lemnade Henrik henne, och stängde sig inne på silt rum. II. Om aftonen frågade fir Delporle sin dotter huru hennes samtal med brodern aflupit, uvarpå hon gjorde honom reda för det resultat, man redan känner, och tillika meddelade honom de farhågor hennes brors uppförande ingaf henne. Fru Delporte gick upp till sin son och fann honom redan hafva lagt sig. Lian väsrade alt besvara hennes frågor, men om hon varit mindre förblindad af moderskärleken, så skulle hon i den bittra trumpenhet, hvarmed hennes son svarade henne, upptäckt, att han inom sig sjelf ejorde henne ansvarig för hvad som händt. . Morgonen derpå, samma dag som högtidligheten skulle ega rum, underrättade en betjent rådsherren, att hans son helt tidigt lemnat husei under förevänning alt gå på jagt. Fru Delporte uppgaf icke det hoppet, alt hennes son skulle ändra mening och infinna sig vid fäktningen, och beslöt att bivista densamma. fir Malatrait följde henne och sin kusin Maria till den för säktningen bestämda salen, under det Rådsherren skulle intaga sin plats bredvid de andra magistratspersonerna. Alla kände lisligt saknaden af Henriks frånvaro, ty han var den ende, som skulle kunna bestå kampen mot Frans Manics, son till en af de rikaste klädeshandlarena på gatan la pomme. bDenne var en yngling med ett upprikligt, öppet ansigte, som dock på samma gång antydde dess ecares böjelse för skryt. När han besegral sin siste motståndare, så vände han sig stolt åt alla sidor liksom för alt fråga om någon funnes, som vågade bestrida honom priset, och hans blickar stannade