Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1845, sida 1

dÅubignå icke, alt dermed hälla ut i längden; ty Sor; gtållig et maste han dohja sig om dagen, och lefde således talldeles som en fånge. Vid denna tiden skref hans Susanna till honom, att hon vore i grannskapet; hvarpå han begärde konungens tillåtetse all få besöka henne, hvilket beviljades. På kärlekens vingar ilade han till fröken af Lezei; men mottagandet motsvarade icke havs förhoppning. Hon hade erfarit hans förnyade förvisning, och förebrådde honom, att han tydligen gjorde ringa afseende på hennes önskan, då han återigen ådragit sig konungens onad. DAubigne skulle bevara konungens hemlighet; men för Susanna vågade han ej visa sig i en falsk dager. Han upptäckte alllså sanningen för henne, och försonade henne derigenom sfulikomligt. Då uu icke mer någon svårighet från hans älskarinnas sida egde rum, vände d aubigne sig till hennes förmyndare, för alt anhälla om hennes hand. Susanna förenade sina böner med hans; men förmyndaren nekade sitt samtycke; emedan familjen dÅubignå ej var till anor jemngod med familjen Lezei al Bivonne. Då åter d Aubignt bevisade, att han härstammade från huset dLubigny dAnijou, försvann väl denna förevänning; men förmyndaren föregaf då en annan FältenA nemligen oliknet i förmögenhet och i denna lråg sa kunde d da ubiegne icke så lätt, som i afscende på adelskapet, förevisa någon jemlikhet. Detta hinder ölvervanns dock af Susannas bestämda förklaring att icke gilva sin hand al någon annan än d Lubigne, och då tog förmyndaren sin sista tillflykt till det påståendet, att han icke kunde gifva sin pupill åt en man, som ådragit sig sin konungs onåd. — Härvid mäste fAudignå förslummas: ly han vågade ej yppa för förmyndaren, hvad han anförtrott älskarinnan. Likväl minskades icke hans hopp derigenom; ty han trodde sig genom konungens atgärd kunna häfva älven denna innänning. Monarken var redan underrättad om hans kärlek till fröken Lerei, och