Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1845, sida 1

KOREEESPONEDENS. Stockholm d. 21 Jan. Det Norska Trasslet har här väckt mer uppseende, än man skulle tro, om man endast till ledning för sitt omdöme toge våra stora? tidningars sätt att behandla dessa angelägenheter. Da man besinnar, att dessa tidningar ej fästade någon uppmärksamhet vid detta trassel, förr än en mindre tidning upptagit detsamma, och då började med att urskulda sig medelst den uppgist, att de requirerade tidningarne från Norrige på det nya året ej ännu kommit dem tillhanda, churu första berättelsen hårom fanns att läsa i Den Constitutionelle för år 4844; då wan vidare erinrar sig den ljumhet, med hbvilken dessa tidningar togo i saken, och deras synbarliga sträfvanden alt vilja göra den till en bagatell; så vet man sannerligen ej hvad man skall tro och tänka om deras mystiska förhållande. Saken har dock här, som sagdt är, väckt stort uppseende och förtjenar det äfven. Ilade den passerat under systemets gyllene tid, hade den kunnat förklaras, om ej försvaras, och såkerligen af våra store blifvit vederbörligen och strängt kommenterad; men, att den kunvat ske i våra dagar och hardt nära tillvinna sig de stores bifall, det synes mig vara den uppoch nedvända verldon. Då Norriges embelsoch tjenstemän vid departementen blifvit förbjudne att skrifva mot Regeringen, kan ju sådant förbud äfven bär vara att motse? ÅÄr det kanske redan gihet, och männe Dagl. Allebanda, hvars redaktör är kanslist i Konungens Kanzli, af denna orsak upphört med sin opposition?? — så frågar den ene här den andre. De fleste af våra redaktörer äro, eller bafva varit, engagerade i Kanzliet, eller vid något af våra förvaltande verk, och på hvad sjeliständig fot skulle väl således hela: vär publicitet komma, om en dylik befallning äfven här utgäfves? Sjessva Aftonbladets förläggare började sin publicistiska bana såsom tjensteman i Bergskollegium, och om i den tiden dylika äsigter gjort sig rådande al dåvarande Regeringen, hade vi i denna stund kanske ej haft nagot Äflonblad — tänk bara! — emedan det ej är troligt, att Ur Iljerta för ett enskildt företag, hvars utgång han då ej kunde förutse, velat uppoffra sin tjenstemannabana. Ånnu mer beklagligt är Norska Regeringens förbud att från de publika verken uttemna bandlingar till tryckning. Detta är verkligen för den Norska Tryckfriheten att elefvande åse sin begrafning. En trycklribet, sor hvilken publika handlingar ej