Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1845, sida 2

angelägenhet blir väl vårdad. Föreståndaren för arbetsinrättningen bör icke sakna tillräckligt biträde af underuppsyningsmän och räkenskapslörare, och detta så mycket mindre, som han på samma gång bör vara chef för fattig-polisen, bör hafva den noggrannaste reda på de fattigas bostäder och lesnadsomständigheter m. m. Med sädana fordringar på inrättningssöreständaren — och vi tro att ingen enda af dessa fordringar kan estergifvas — är det också på samma gång klart, att denna befattning under intet vilkor hvarken kan eller ens bör vara ett kommunalbestyr; ty med ingen slags billighet förenligt vore det, om kommunen fordrade, att någon dess medlem skulle åtaga sig en syssla, som skulle sordra ett ovillkorligt åsidosättande och försummande at egna angelägenheter utan en motsvarande ersättning. Vidare skulle det lända sattigpolisen och arbetsinrältningen tik föga fromma om föreständareskapet för densamma efter korta mellanskof förflyttades från en person till en annan, hvilket vål skulle blifva nödvändigt, såvida man envisades alt göra denna befattning till ett kommunalbestyr. Dylika funderingar böra väl då i första rummet lemnas å sido, innan man alls börjar all tänka på att få en arbetsinråttning till stånd. Likvisst är det ingenting, som bindrar, att, om inom en kommun någon medborgare finnes, som särdeles väl passar att ålaga sig elt dylikt bestyr och är redebogen att det göra, denne då väljes till föreståndare för arbetsinrältningen, naturligtvis mot en summa, som kan motsvara hans möda och betäcka den förlust, han gör genom att lemna sitt hittills idkade yrke, för det allmänna bästas skull. Må det, innan vi för denna gången nedlägga pennan, tillåtas oss att uppmana alla i allmänhet och presterskapet i synnerhet, att på allt upptänkligt sätt motarbeta utdelandet af allmosor hemma i husen. Detta är ingenting annat, än att ligga hyende under lasten, och motarbeta alla bemödanden från det allmännas sida att kunna afbjelpa behofvet och nöden; ty der rika allmosor vankas, dit strömma tiggare från alla landsändar. Härigenom skall polismyndighetens arbete, för all förekomma tiggeri, lösdrifveri och tjufnader, i högsta grad försvåras, om icke göras totast sruktlöst, ja, man kan utan ösfverdrist säga all det snarare är en illgerning, ån en vålgerning, att åt kringstrykande tiggare gifva det alldraminsla; liksom man äfven utan öfverdrift kan påsta, att vålgörenheten aldrig kan råka på en sämre afväg, än då den af några påhängda trasor och en instuderad jemmerton låter sorleda sig att gifva ät kringstrykaren, hvad som ofta skulle vara en hjelp, om det gäfves åt verkligt behöfvande, på hvilka intet samhålle lider brist. ben, åt hvilken Gud gilvit den vackra viljan alt göra godt, och som ej saknar medel att — tillfredsställa denna vilja, kan alldra lättast genom förfrågningar hos presterskapet vinna upplysning om bade hvarest verkligt hjelpbehöfvande finnas och bästa sättet att hjelpa desamma. Ännu återstår för oss att vidröra en del af satligväårdssrågan, nemligen, huru och på hvad sätt bör försaras med de sattighjon, hvilka genom alder eller sjukdom äro fullkomligt urståndsatte alt i ringaste mån sjellve bidraga till sitt underhåll, d. ä. sådana, som man, efter det vanliga språkbruket, kallar orkeslose. Vi vilje här endast fästa uppmärksamheten vid det sätt, hvarpå ett