Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1845, sida 2

Prinsen af Conde, var att de för sken skull bevistade kafholska messan; men de öfrige llugenolternas hufvudmän omkommo samtligen. Då dAubignm e erfor den rysliga underrätielsen härom. var hans första känsla, att skynda till sin kunglige vän och ånyo erbjuda honom sin tjenst; men öfver denna första känslorörelse segrade snart den förolämpade stoltheten och den kränkta hederskänslan. Hvad han förutsagt, hade inträffat, och rättsärdigad var han alltså inför Henric, och hos denne, tyckte han, var nu ordningen, att erkänna sin orättvisa och återkalla honom. Han beslöt således, alt qvarblifva i Talcy tills Heuric anlitade honom. Med förnyadt raseri flammade nu åter det borgerliga krigets fackla i det blödande Frankrike. Broder stridde mot broder, fader mot son, vän emot vän, och alla rysligheter, som ett religionsoch ett borgerligtkrig, hvart för sig medför, förenades här. IIvarje Hugenolt grep till vapen, beredd att offra gods, lif och blod. Den fege blef modig, den modige djers; blott dAubigne, förut den ifrigaste kämpen, den tappraste stridsmannen för sitt parti, förblef i overksamhet. Men det var icke blott den förolämpade hederskänslan, som qvarhöll honom på slottet Taley. En annan känsla, mäktigare än alla andra, hade tillkommit, — kärleken till Diana af Talcy, hans vapenbroders syster. Ivad!p menen J kanske mina sköna läsarinnor : ohar den starke mannen blifvit svag? — har han redan förglömt sin lilla räddarinna Susanna vid floden Saones stränder?o — men tålamod, tålamod, mina värdaste läsarinnor! För det första veten J väl, att ingen är nog stark för att motstå kärlekens allmakt, och för det andra torde väl ödet, som leker med menniskohjertats känslor, sramdeles återföra vår hjelte i sin skyddsengels hulda armar. ST TAN ARV VR VR VRNRARRRnNAN RR VT Ae ene