Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1845, sida 1

Efter slutad batalj, skyndade Henric åter till sin väns läger, och utnämnde honom för hans tapperbet och trogna tjenster till sin Stallmästare. Styrka att tala satlades den sårade, men hans rörda blick uttryckte tydligare, än ord sormå, hans tacksamhet och den glädje han kände öfver att genom elt nytt band narmare blifva sästad vid sin Furste; och fast beslöt han inom sig, att aldrig. öfvergifva konungen af Navarra, utan städse vaka för hans väl, och egna sitt blod och sitt lif at hans tjenst. Ej jordisk belöning och utmärkelse åstundade han derför, ty han var nojd med den, som han fann i sitt eget medvetande, likväl föll honom den törra äfven i rikt mätt till del. — Johanna dAlbret, Uenrics af Navarra storsinnade moder, erkände snart de stora egenskaperna hos sin sons Stallmästare, och oaktadt de krypande hofmänuens harmfulla afund, utnämnde hon honom till sin Kansler i hans fjugeandra år. Denna upphöjelse vid så ung älder, då för tiden något ovanligt, gaf smädelusten mången anledning till tvetydiga omdömen, och man hviskade sinsemellan vid hörvel, att Drottningen säkert hevekts till denna utnämning mera af sin Kanslers ungdomliga gestalt och intagande yltre, än af hans snille, hvilket afunden ville frånkänna honom. Man ville till och med påstå, alt en oloslig förbindelse exde rum emellan dem begge, och att Johanna i hemlighet var förmäld mel WAubigne; och driSlade till och med alt läta detta rykte komnma för Konungens af Navarra öron; men Henric svarade: Jag känner min Stallmästare för väl, för att tro honom hafva begått, hvad J beskyllen honom för; men vore det också fallet, så skulle jag aldrig straffa honom för det, som hvar och en af eder skulle önska att hafva gjort.o — DA u bigne erfor detta förtal, men fick sillika vela hvad hans Herre derpå svarat, och en ny förbindelse fästade honom ännu s arkare vid sin beherrskare. —— —