Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1845, sida 1

—-—mNO—OM— — T—S:;?7 ;7 —x———— —cö6e — — rådgilvarnes aslägsnande och mera populäras iniasillande, senast. ännu i utbytet af Nordensalk mot Gyllenhaal och Faxes inväljande till Statsråd samt Sprengtportens äterinsättande till Öfverstäthållare. Från en sä, eburu ej fullständigt, regenererad rädkammare, hafva bittills utnämningar utgått, hvilkas rättvisa man ej kan annat än erkänna. Så vilja vi hoppas, att det äfven sramdeles skall förblifva, och det är redan en god sak, ehuru icke allt. Också måste medgilvas, att man ej kan vara så alldeles nojd med atgärderna i andra hänseenden. — Riksdagen sammankallades, i vår tanka, mycket sor tidigt. Stora frågor i lagstiftning, ekonomi, finanser o. 8. v. mäste förekomma vid densamma, och ingen af dem var eller kunde vara behörigen förberedd af konseljen. Folket hade lika Jitet hunnit. befästa sitt omdöme om den nya regeringen; allt måste derför endast förblifva hallt, och så blef det äfven. kadast en enda sak blef helt afgjord, och det var det nya representationsförslagets fall, och i delta hänseende blesvo då äfven nationens förhoppningar fullkomligt svikne. Uuru säkert trodde ej hvarje sosterlandsvän, att, vid riksdagen 1813, få se detta palladium för sann, nationell frihet upprest, och hade riksdagens sammankallande i allt sköns lugn blifvit uppskjutit till laglig tid, hvem vet bur det då bade gatt? Alla opinioner hade då mer och mer hunnit sätta sig och inse, att, om också sullkomligheten i konstiintionelt hänseende, genom nämnde sorslags antagande, ännu ej, på langt när, varit hunnen, så hade man dock, i denaa drägt, vida mer närmat sig dertill, än i nuvarande brokiga arlekinsjacka, och oppositionen deremot hade blifvit så ringa, att den ingenting betydt. ben enda svärighet, man, under den gamla regimen, sruklade, var den kunsliaa sanktionens erhållande; men kanhända hade Carl Johan ändå gifvit den, sasom kronan på sin regering, såsom den skonaste minnesvard deraf, i det han derigenom gilvit staten nytt lif under det hans eget slocknade. Som detta emedlertid skedde förr, än sanktionen af den nya representationen kunde ega rum, fruktade man ej mer nyssnämnde hinder dertor, heldst försäkran om nämnde sanktion redan lag i mer än en af den nya regeringens handlingar, för den som endast ville inse deras rätta mening. Men nu deremot bradstörtades riksdagen, passionerna kommo i allitlor häftig svallning, underblaste af förrädare, som heldre vilja se en rysk armå i landet, än den af dem sakallade bondregeringen, hvilken dock endast var ett hjeruspöke hos somliga, hos andra en