Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1845, sida 2

majoriteten utöfvar, och respektera det. Mot den strida de aldrig i andra fall, än då nödvändigheten bjuder det. De blanda sig aldrig i yarternas tvister, men antaga gerna silt lands och sin tids opinioner, och låta utan motstånd draga sig in i strömmen af de känslor och föreställningar, af hvilka allt omkring dem hänsöres. De bemöda sig att rätta sina samtidas fel, men skilja sig ej ifrån dem. Den allmänna opinionen är derföre aldrig fiendtlig emot dem; den understöder dem fast mer och beskyddar dem, och deras opinioner herrska på en gång så väl genom sin egen kraft, som genom majoritetens, hvilken de låna. Det är på detta vis, som religionen, respekterande alla de demokratiska böjelser, hvilka icke strida emot henne, och begagnande flere bland dem, lyckas att med framgång kämpa emot den anda af individuellt oberoende, som för henne är den farligaste af alla. — IV. Huru jemlikheten ingisver de fria folken ideen om menniskans oändliga perfektibilitet. Jemlikheten väcker hos menniskoanden en mängd ideer, på hvilka han utan densamma icke skulle bafva kommit, och den modifierar nästan alla dem, hvilka han redan eger. Jag tager till exempel iden om menniskans persektibilitet (förmåga att blilva allt mera fullkomlig emedan den är en af de förnämsta, som intelligensen kan fatta, och emedan den ensam grundlägger en stor filosofisk theori, hvars följder stundligen visa sig i det praktiska lifvet. Menniskan liknar väl i flere delar djuren ; men ett drag tillhör dock uteslutande henne allena: hon fullkomnar sig, men de fullkomna sig icke. Menniskoslägtet kunde icke undgå, att redan straxt i början upptäcka denna olikhet. Perseklibilitetens idå är således lika gammal som verlden ; jemlikheten har icke frambragt densamma, meu hon gifver den en ny karakter. När medborgarne äro delade i kaster, efter rangen, yrket, börden o. s. v., och alla äro tvungna att följa den bana, vid hvars början slumpen ställt dem, tycker sig hvar och en skåda bredvid sig den menskliga maktens yttersta skrankor, och ingen söker mera att kämpa mot ett oundvikligt öde. Åristokratiska nationer frånkänna dock icke menniskan helt och hållet förmågan att sullkomna sig; men de hålla den icke för oändlig; de fatta förbättringen, men icke förändringen ; de föreställa sig att samhällstillståndet kan blifva bättre, men icke ett anuat, och medan de antåga, alt menskligheten gjort stora framsteg och ännu ytterligare kan göra några, innesluta de den på förhand inom vissa oöfverstigliga skrankor. De tro sig sålunda icke hafva ernått det högsta goda och den absoluta sanningen (hvilken menniska eller hvilket folk bar varit nog däraktigt att någonsin inbilla sig det?) men de lesva gerna i den tron, att de i det närmaste uppnätt den grad af storhet och upplysning, som vär osullkomliga natur medgisver; och då ingenting omkring dem rör sig, föreställa de sig så gerna, att allting är på sin plats. Det är då som lagstiftaren vill promulgera eviga lagar, folken och konungarne endast vilja resa monumenler för ärbundraden, och den närvarande