Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1845, sida 2

——— —— — — —. den 2:dre denna manad taga sim början. Erån Riksdagen. Uerr Peträs anförande till Borgarständets protokoll den 4 d:s i anledning af Grefve Björnsjernas mot flerr Petre ritade uttrande på Riddarhuset den 5 sist. December. Ej sällan fordrar man af talare i våra ståndsförsamlingar, att de öfver allmänna angelägenheter endast skola yttra sig på ett hall!, berättande, betraktande och undervisande, för både ihörare och läsare lättfottligt sätt. IIVarje varm, bade till sörsland och hjerta talande sramställning, som med starka, träffande ord uttrycker uppmaningar och ogillande omdömen, anses stundom debklamatorisk, passionssull och bunnalisk samt utmärkande ett skadligt begär, att utan ändamal reta och sara. Lihvål är saåderneslandets allmänna sak ofta af den beskafsenhel, att den bade tos styrande och styrde pahallar en innerlig och patriotisk behjertenhet, en sann, praktisk olvertygelse och en verksam ansträngning. Utan en viss sinnets lislighet och dristighet, blilva politiska yttringar ofta krastlosa. be blifva det, emedan de utan eld och känsla endast svagt ansla och svarligen förmå, alt i samhällets lissfrågor loranleda en allmännare, djupare besinning och att väcka intryck, ledande till sramgang for det goda och nyttiga och till varning fer det fördersliga! Inom :epresensa iva församlingar är under fredliga förhallanden det ossentliga tungomalets sansade srihet alldeles oumbårlig, om det icke under tider af oro och fara, da det lätt kan urar a, icke skall utan nödig pröfning, med nyhetens kraft, ästadkomma ensidiga och skadliga verkningar. Med denna ölvertygelse har jag, i min egenskap af representant, städse yttrat mig ofver sorehomne allmänna frågor, efter mitt beskärda matt af insigter och urslilhnins. Utan alfsigt att förolämpa, har jag dervid iakttagit den hotsamhet, som anstar den offentlige mannen. Fullt s al min oerfarenhet och ringa förHaga, har jag bemödat mig, ati om riksdan,sårenderne vinna nödig upplysning och at dem offrat min tid ända derhån, att jag varit föranlaten, alt vid rihsdagarne till det mesta föra ett isolera dt lil. beredd att alltid gifva skål för miva osltebfsliga yttranden, har jag aldrig undandragil mig att derfore lemna tillfredsställande försvar, med en ej svigtande grund af sanning och rättradighet. Pa diskussionens fria salt bar jag aldrig feat ryzsat tillbaka och alltid vinulagt miz om parlamentarisk fördragsambet samt tillbörlig aktning för andras skiljaktiga politiska neningar. Deltagande i talmanskonlserenserne vid tvenne riksdagar, har jag sorglälligt vårdat Rikets Ständers tåttigheter och utur denna synpunkt yrkat talwäannens samvetsgranna iaktitagande af deras, med ed, inför konungen sästade förbindelse. Osfver allt inom min verkningskhrets vid rihsdagarne, bar jag i min ringa man sökt sprida ljus olver vara vistigaste angelägenheter, samt att för dem väcka ett lisligare, af medborgerliz anda motiveradt interesse. Fortsatta hemodanden vid trenne riksmöten, samt ständshamtalers och kommittenters deröfver meddelade, ej jälvade, vitsord hafva till öfverslad uppenbarat, att det allmänna bästa varit mitt sornunsta syftemal, och bibehållande af medborligt förtroende min enda ärelystnad! Under sadane omständigheter har jag iche utan ölverraskning erfarit, alt II. Exe. herr grefve Björnstjerna, elter att hafva i ett Ridderskapet och Ådelns plenum sorliden månad sorklarat mig vara den ledande personen al 2:ne Rihsstands majoritet, esom genom trollkraften af sin vältalighet, visheten al sina statsmannainsigter, det upphöjda af sina tänkesätt vunnit et sådant 6iuslytande inom konstitu ions-Utskottet, att 2:no aStands ledamöter derstades, snart sagdt, icke culgora annat än ett echo af dess lanlkab, likvål påbördat mig att tillhora antalet af ade deamagoger, hvilka påstå sig försvara folkets sriahet, under det de sjelive, komne till väldet, kåro de största despoter; som försvara mennin uocolana FE 1. D aff lötan Å0