Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1845, sida 1

till ordet: Jag hoppas, att er ädelmodiga uppoffring icke ådragit er hälsa nagra elaka följder? — vissl icke! svarade osveroten muntert, ett kallt bad. Det var alll. — Men, sfortsatle Mandinga, hur gick det med den arme..ni räddade? — Han belinner sig ock väl, sade Winkerton raskt, under det öfversten gaf honom en varnande handtryckning och för att bjelpa saken tillade: — pet var en stackars fiskare. — En fiskare? sade Mandinga i en tviflande ton, det skulle jag knappt fåt i min inbillning, ty de engelska matroserna visade för hans fara en köld, som jag visst icke tror de skulle gjort, om det varit en sådan karl. — Det gjorde de derför att det var en Amerikanare, föll Winherton in med bitterhet. — Ja, sade Zigenaren och runkade på hufvudet. Jag ser väl hur det gar till. här. Guvernören år en despot, som känner ingen annan lag, än sill godtycke. Mig angår det icke, men hade Jag den äran alt vara Amerikanare, så skulle jag icke låla det, ulan. . .. — Icke vi eller! föll honom Winkerton med liflighet i talet, och när hans vän, för att varna honom drog honom i rocken, fortsatte han hviskande: Var lugn, du ser ju, del är en fransman, som afskyr Engelsman och har en retande brorsdotter. Utan att lemna ösversten tid att säga elt ord mer, tog han Mandinga under armen och inbjöd honom till en promenad, som den listige Zigenaren så mycket heldre antog, som han hoppades erfara mera af kaptenen, än af den försigtigare öfversten. Afven öfversten tog afsked af Athenais, för att begifva sig på sitt rum. Utkomne i förstugan, möta de der Sir Lionel dEstrange, som med fu!l hals skrek på värdinnan, uppasserskan och kyvaren. ;