utforska den unge officeren, fick ett nekande svar, så hade öfversten gått fram till fönstret och kastade oroliga blickar ut på det upprörda hafvet. bil förfärligt åskväder, som i detsamma uppstod, gal Mandinga anledning alt ock gå fram oci ställa sig jemte öfversten i fönstret och tala om det utbrylande ovädret. Slormen rasade på hafvet, och Mandinga gjorde öfversten uppmärksam på en båt med tvenne män uli, hvilken förfärligt kringslungades af vågorna. bet kunde icke vara någon annan, än Winkerton. — Hvem sor djefvulen i våid! utropade Mandinga, kan vara så galen att i sådant herrans väder våga sig ut på hatvel? be hafva förfelal inloppet till hamnen... strömsättuingen skall kasta dem på kusten... — Och sönderkrossa dem mot klipporna! ropade öfversten i den högsta ångest. — Sannolikt. Den ene arbetar som en karl, men den andre... de äro förlorade, om man icke kommer dem till hjelp! . Ofversten ryckte upp fönstret och böd några matroser, som befunno sig i närhelten, 500 guincer, om de räddade de nödställde. — Det är för sent, fortsatte Mandinga nent, under det öfversten drog upp sin portfölj, for alt kasta de deri besinilige bankonoterna ned tiil Matroserna. — Balen är i stycken, ropade Athenais, som likaJedes kommit from till fönstret. N Otverslen kastadde sin portfölj på bordet, bad alhienais förvara den och störtade, sedan han slängt af sig sin rock, ut ur rummet, för att ila till sin väns räddning. — Bet är en narr, sade Mandinga, nyfiket närmande sig bordet, hvarpå portföljen låg, hvilken han betraktade med lvstna ogon. — En narr? svarade Athenais. Ja, efter ditt begrepp; men en ädel, högsinnad narr... ack, målte det gifvas manga sådana narrar! Den olycklige ilar ö