Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1845, sida 1

— — ses fuktiga jord, men han nådde ieke ditunp, och utmattad af ansträngning föll han tillbaka, utropande i sin smärta: — Jag kan ingenting göra för hennes räddning! Marie och blomman sammansmälte i hans tankas När sångvaktaren kom för att gifva honom hans ration för dagen då begärde hav en stol, en lampa och skrisdon. Fångvaktaren ställde i ett hörn af sängelset en kruka vatten och en bit bröd, usan att svara någonting på sångens begäran. Fredrik påmånde sig ännu hafva några dauldstycken i behån och böd sängvaktaren dessa, men denne. med en stämma så sträf och skråslig som gnisslandef af eu regel, kallade honom en skurk till aristokrat och aslägsnade sig. En stund kastade en solstråle ett svagt skimmer kring blomman, strålen försvann och slulligen inträäde natten. Fredrik sönk ned på sin halmkärfve och tillslöt ögonen. Men till hans öron strängde ljudet af suckar, stunds tals omvexlande med ett doft buller, och stundora hildade detta buller och dessa suckar en dyster harmoni, som isande genombäfvade hans inre. Fredrik, oviss om hvad detta skulle hafva att betyda, lyssnade med spändare uppmärksamhet, bullret ökades och snart gissade han allt. Det var en i fjerran tjutande storm, som uti fängelsets djup förlorade sig i en entonig klagan. i Fredrik blef rädd för sin blomma, alt solva mer dertill hade han ingen lust och sittande på den fuktiga halmen, afbidade han i en förfärlig ångest 4dagens ankomst. . omsislone inträngde en svag ljusstrinsma i eellen; Fredrik appgaf ett skrik af glädje, blomman lutade matt på hulvudet, nägra blad fattades i dess gyllene krona, men den iefde ännu, och Fredrik fann vid sina sötter de af vinden bortrychia blombladen. -kängvabtåären kom, tilltalade fången med hålsnin. gen medborgare och lomnade honom allt hvad han dagen tillferene begart: