— IIvad är klockan? frågade, fången. — Alla göra de mig samma fråga, svarade fångvaktaren i en butter ton, klockan är tio. — Hvad nytt? — Ingenting ännu, men tålamod! .. . Dessa begge sista ord gålvo äterklang i Fredriks hjerta: han greps af en smärtsam aning, han betraktade sin blomma, den hade åter sullkomligt rest sig. — Åro der några nya arresteringar gjorda? — Man vet icke mer hvar man skall g. ra utaf alla dem som komma hit, men tålamod ! — Fredrik spratt äter till. — Man skall, utan tvifvel, oförtöfradt döma 0 s 8. — Ja, för att, som man gjorde med förrädaren Monsmorin, frikänna dem! Domarena äro köpta af royalisterna. be der uppe skrika, att Preussar ne skola komma och befria dem, men innan det inträffar, skall mycket vatten rinna bort under Pont-Neuf. — Eller blod, tänkte Fredrik. — De dansa, de roa sig... men tålamod! återtog sångvaktaren än en gång och aflägsnade sig. — Man beviljar en lifdöma allt hvad han begär, mamlade Fredrik; låtom oSs skrifva först och råmst till Marie och sedan till Danton, jag har ngenling emot att dö, men någon må ålminstoveta, all jag icke var en förrädare. uch han skref sina begge bref. Fångvaktaren m vid den vanliga tiden och Fredrik lemnade nom de begge brefven. Å — Medborgarinnan Marie sitter icke mera i fänvise, sade ftångvaktsaren. — Skulle bon redan vara dömd? o Ä — Mej, medborgaren Danton har låtit släppa ut äne, del är allt hvad jag vet. — mnåste tala vid Danton. os — inl är godt, när han kommer, skall han få ren jag vill tala med honom i dag, nu