Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1845, sida 1

TÅTÅAA eä—a:a— — —— — Longwy är taget, Preussarme rycka framåt, men vi skola icke vika; om så fordras, skola vi begrafva oss under nusvudstadens ruiner, men före oss skola våra fiender omhonema. Och när ban till tecken af hotelse, utsträckte sin knutna näfve, så kröktes alla hjessor, och mången var det som icke kunde tillbakahälla ett utrop af förskräckelse. . . När fångarne åter reste sig, så var Danton försvunnen, fängelsegårdarne hade återtagit sin dystra enformighet. men en isande tystnad fortfor hela den ötriga dagen ända till aftonen alt trycka dem, och många återsågo om natten i sina drömmar Dantons hotande utsträckta hand. Iv. Fängelsecchen, eller rättare grasven hvari Fredrik lefvande instängdes. var träng och mörk. Han behöfde endast göra trenne steg för att måla dess omkrets, on svag skymning med stor möda banande sig väg tvärt genom ett ealler af grofva jernstänger, hvilket maskerade en glugg af några tums diameter, tillät knappt att skilja dag från natt. Dock hade en lövkoja, hvartill någon sågel ditburit fröet, slagit rötter och nätat sig kring gallerslängerna. Denna planta var det enda, som påminde Fredrik om, alt det utanför hans fängelse fanns rörelse, lif och sol. Våldsamt skiljd från verlden, lefvande begrafven i denna usla fängelsekula, hade han fattat kärlek för blomman som vinden utifrån — förföljde, och derefter, genom en lätt förklarlig ideeförbindelse, öÖrverslytlande sina tankar på den af revolutionens storm likaledes förföljda Maria, sade hän for sig sjelf: Marie skall dö om vinden upprycker denna planta. : Det var honom således omöjligt att vända sina plickar från denna så brackliga blomma, som utgjorde den maleriella formen för hans sista hopp. Han forsökte att uppstiga till gluggen, tör att vid foten af sin kära blomma lägga litet af sitt föngel