Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1844, sida 1

derigenom rädda honom; denna menniska är en af våra slender., i — Ni ljög då för mig nyss, sade Markisen i det han drog värjan. : Marie kastade sig framför Fredrik, men denne förde henne undan med mild hand, och med korslagda armar betraktade han under ett orubbligt lugn fadern och sonen. . i — Nyss, min herre, sade han, glömde jag att säga er, alt öfver konungen finns något, söm man kallar Frankrike. — Undan! skrek Markisen, min plats är bredvid konungen. — Undan! upprepade Paul, aflägsna er; min herre, eller skall jag med våld tvinga er dertill. — Jag är beväpnad, sade Fredrik, i det han drog upp en pistol ur sitt lifbälte. Dårar! de verklige fi rrädarena äro i Coblenz, de skola döda konungen kanhända, de skola döda sina fäder, sina systrar; som solket qvarhåller såsom gisslan. . .. Ingen får gå ut härilrän . . . det blir nog offer utan er e; och utan henne, tillade han saktare i det han låt en blick full af kärlek falla på Marie, som läg på knä och bad. — Jag skall dock gå ut, sade Markisen, eller får du med mig börja din stråt af mordbragder. — Icke med er, utan med honom, sade Fredrik i det han riktade sin pistol mot Paul de Carville. Ni får icke gå ut, skulle jag ock bevaka denna dörr ända. ... Han slutade icke meningen, hans tunga fastlådades vid gommen, ett väldigt ljud likt en på afstånd rullande åska uppfyllde salongen, Fredrik skyndade till fönstret, öppnade det, lyssnade och utropade med en förfärlig stämma: stormklockan! stormklockan! Dantons ord föllo honom i minnet: om du önskar att din älskades bön blir hörd, så var, i natt, icke döf då stormklockan, kallar. En på kaminen stående pendyl slog 12.