allvarsamt och rättvist för hans holsningstal och öfriga uppförande vid riksdagen, hvilket sannerligen ej förbältrat sig sedan. Deck tro vi ej, med Förf., all det ena som det andra skett af förplumpning, utan med berådt mod och föresats, att ställa de konservativa och de liberala så skarpt mot hvarandra som möjligt, på det en försoning skulle blifva så mycket som möjligt omöjlig; ty dervid befinna sig de bäst, ätminstone för ögonblicket, som vilja fiska i grumligt vatten. Huru vida det bär sig på längden är en annan fråga, och deruti ligger just hufvudselet hos de politiska hufvudena i våra nuvarande haltar och mössor, — för att bruka det af Förf. anförda Tegnårska uttrycket, alt de merendels ej se längre än näsan räcker, och, för öfrigt, i sin frenesi, sätta sig alldeles ofvanpå allmänna omdömet. — Förf. ger jemväl ett utkast af riksståndens sysionomi vid närvarande riksdag, hvilket är ganska igenkänligt, ehurn denna fysionomi, hos borgareoch bondestånden, för öfrigt, ej är så tydligt utpräglad denna riksdag, som den förra, hvilket troligen kommer deraf att opinionen öfver den nya regeringen ännu ej hunnit riktigt sätta sig. Skulle Herr Schartau, som ryktet påstår, ha nägon utsigt till sinanceportsaljen, så är hans berodvillighet vid anslagen lätt forklarlig. Ått öfverhulvud hela denna riksdag skulle bli något malt sedan dess egentliga lilstrad, med representations-sorslaget, blef asskuren, var naturligt. Anekdoten om talmanskluhbans aflemnande till Hans Jansson af Nils Strindlund är verkligen betydelsefull. Anders Eriksson lyckes oss ej hasva gjort annat än sin skyldigbet, då han emottog det utskottsförtroende, som honom tilldelades, för att derigenom medverka efter förmåga till fäderneslandets bästa, och det blir så mycket storre skam för hvar och en som handlar annorlunda, han må tillhöra hvad stånd som heldst. Den allmänt kända och erkända bristen af ministörens ofärdighet med de nödvändiga propositionerna till ständerne kan naturligtvis cj med tystnad förbigås, och att den måste göra ett oangenämt intryck är naturligt. lur låter en sådan sölighet hos ministeren förena sig med konungens önskan, delad af ständerna, för ett snart slut af isynnerhet denna slaua riksdag? — Oberäknadt den chock förtroendet till denna ministere mäste lida, derigenom att intet af de mänga högvigtiga ärenden, som äro förhanden, blifvit behöringen bearbetade af densamma och sramlagda för Ständerna. Jvertom begåres det, att ständerne sjelfva skola göra det, såsom t. ex. med financeregleringen, hvilket verkligen är en teml. ohemul begäran. (VFortsättes). —— .——: ——— —