Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1844, sida 1

uppriktigt tillgifven. — Alltid konungen, ingenting annat än konungen... mumlade den unge mannen. — Fredrik! sade den unga flickan högt med en på en gång förebrående och bedjande ton... Markisen fortsalle: — Jag vill gerna tro, att du icke låtit förvilla ditt förstånd af philosophernas falska läror, iu älskar min dotter, och jag beviljar dig hennes nand. Fredrik betäckte den unga fiickans darrande hand med sina kyssar, och tackade Markisen med värme. Han hade glömt allt. — I morgon, återtog fadern, skall du göra mig sällskap till slottet, jag skall presentera dig för Hans Majestät, och ni skolen fira er förening den dag konungen vinner seger öfver sina fiender. Fredrik tystnade för andra gången. Maric, begåfvad med denma hos alla qvinnor så vanliga skarpsinnighet, begrep denna tystnad och insåg att det i salongen så väl som på gatan gafs tvenne motsatta partier. Markisen stack sin värja i skidan och blef åter lugn. Fredrik hade svårt för alt riktigt hålla conlenansen, ban höll Maries hand qvar uti sin och vågade icke slå upp ögonen. Börren till salongen öppnades häftigt och en ung man kom inrusandes. — Min sov! min bror! utropade på en gång gubben och Marie. De begge unga männen vexlade en blick så hatfull, att Marie kastade sig emellan dem. — Hvad betyder det här? sade Markisen. — Min far, kör ut denna förrädare, skrek Paul de Carville. — Förklara dig. — Vet ni då ingenting? Tuilerierna äro omringade, konungen har hos sig endast några få försvarare som skola låta döda sig utan stort hopp att