Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1844, sida 1

— ——— — riksdagen ; men der är, Gud nås så visst! ej mycket vackert all se: inttet annat än kastoch skra-anda, afund, egennytta, som splittrar alla sinnen och rycker landets väl med sig blam spillrorna, som ett sådant tillstånd rmästedö 4 komma. betta uppenbarade sig sehas År . . mäns-, elektors-och utskottsvalen, hvakk så ingenting med besked hår kuunat ut hela denna riksdag, heldst nuvarande itge som dock tycks vilja det allmänna. bästa, Å. så overksam vid riksdagen, som den förra sti ken endast sökte sitt eget bästa, var verksam. Frågan om Iandshosdingarnes uteslutande ur Slafsutskotltet betraktar Förs. mera frän personlighetsän från embetsmanna-principen; men deri kunna vi ej ge honom rålt; 5 ehuru vissa personer utom embetet kunna stå i ännu sarligare sorhållanden, såsom representanter, än mången landsbösding, så år dock omöjlig! att sträcka lagen dit; inom embetsmannaförballanden kan den imellertid obebindradt verka, hvarför dess skyddande arm tvifvelsutan också borde sträcka sig dit med afseende på representationen. Att nämde fraga deremot väcktes vid denna riksdag mera för personernas, vän för embetets skuld, det vilja vi ej bestride, likasom att Landshöfding Palmsijerna och PresidHarlmansdorjf måhända, i närvarande stund, äro de mest impopulära män i sverge. NRinislern Palmstjerna torde dock ej stå dem långt efter, heldst han tycks hafva insupit mer än en rysk sympathi under sitt länga vistande i S:t petersburg. Vore: det möjligt, att ban fält och emottagit någon slags instruktion af kejsar Nicolaus före sin afresa, så plesve saken ännu värre. — Händelsen med Iandshosding Palmstjernas oförseglade bref till Statsrådet IIeurlim år allmänt bekant; likasom den senares missräkning att få stanna Arår i rådkammaren. Allt det der är imellertid bra, sor alt lära känna silt solk. — Vid srägan om Landshosdingarnes uteslutande ur Satsutskottet vidrores älven den som utgisvit Reflexionerna öfver svenska armeenw, hvilka vi olla med tillborligt losord omtalt, näml. Iandsh. Rosen i Christianstad. Men hvad tjena de sortrassligaste reflexioner till, om de aldrig blifva verhlighet? Nu synes oss just rätta tiden vara att taga dem i betraktande, så satt en förnustsoch ändamålsenlig reorganisation af hela armåen kunde verkställas, efter de principer, som i nämde ashandling uttalas; en reorganisation, som ej plott sträckte sig till uniformen, och oss synes, alt ingenting borde vara angelägnare för den, som uttalat dessa