Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1844, sida 1

— krampaktigt fatta Vapnen, panton talade: Låtom oss upphorasn, utropade han, vatt vädja till lagarne och lagstistarne! Lagarne, de hafva icke förekommit så många missgerningar; lagstistarena, de äro till största delen medbrottslingar.... I dag är det solkets Sanna suveränitet skall, under blixt och dunder, gifva sig tillkänna. Makten, som folket är på väg alt bemäktiga sig, den skall det veta att bibehålla... . Framåt! för att undslippa den vanäran alt böja våra hjessor under främiingens ok! Så förfärlig, så afgörande, kommer icke någon drabbning vid gränserna att blifva, som den vi: här i Paris skola leverera... . Till vapen! till vapen!! Henna senare uppmaning upprepades af massan: härpå följde ett hurrarop, och alla dessa menniSkoskaror reste sig såsom vågorna för orkanens fläkt; korparne på Tuilerierna flögo sin kos under hemska skrik, liksom om de kände sin fristad vackla. Folket rusade till Cordelierernas klubb, vid porten till det gamla hotellet stod ingen qvar mer än Danton, pannan drypande af svett, och en elegant klädd ung man, som med vördnad hälsade på tripunen och, räckande honom handen, sade med rörelse: — Panton, ni skall hafva en soldat mer. — Ni här, sade tribunen, ni, Fredrix Blainval, ag trodde er vara i Coblenz. — Åh! svarade den unge mannen med ett uttryck af bitterhet: kan icke kärleken till fäderneslandet vibrera med lika så mycken styrka i hjertat på en kapten vid lätta kavalleriet, som på en advokat från ÄÅrcis-sur-Kube: Ni bedömer mig icke rätt... beHöfver ni ett bevis, så vill jag gifva er det: i farans timma, skall Jag vara vid er sida; men jag måste nu gå in här. — I detta hotell? Det tillhör ju en viss Markis de Carville, hvars son, f. d. officer vid samma regemente som ni, hår emigrerat: Markisen sjelf är