Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1844, sida 1

förtrogna vänner såsom fiender, till följe af olika politiska meningar. Gatan Sit Honore var framför alla fullproppad. Lifliga grupper bildade sig, bland hvilka folktalare tände enthusiasmens flamma. Men småningom förenade sig alla dessa grupper och bildade en tät krets. Alla dessa talare tystnade för att lyssna till en man, som, med bössan i handen, sprungit upp på en stenbänk vid ett hotell, hvaraf numera alla spår försvunnit. Mannen, som på detta sätt bemäktigade sig allmänna uppmärksamheten, var en bredaxlad jätte; under ett hår, rikt och yfvigt som lejonets mahn, låg en bred panna med djupa faror, sådana som tolkets panna bär efter dess tyranners gissel; ögat lyste at eld; ansigtet hade ett uttryck på en gång ar styrka och mildhet, af lugn och storm; sul ända till utomordentlighet, var han tillika sublimt skön. Hans röst, manlig och dundrande somi solkets röst, tycktes vara honom gifven för att öfverrösta en folkrorelses tusendetals rylande stämmor. Hans ideer voro, liksom folkets, på en gång hvardagliga och storartade. Hans stutleduingar voro, liksom solkels, snabba, logiska, grofkorniga och otvungna. Alla hans organer befunno sig i ett det tuliständigaste skick. Han var begålvad med vältalighet for att öfvertala, med styrka för att scgra; ban hade två alls mäktiga Vapen, ordet mot de skräslare, Som upphotvo sin röst till aristokratiens försvar, klubban för alt krossa de af samma aristokrati lejda lönmördare. pet var den personisierade revolutionen, det personifierade folket: det var pDanton ,deuna bronsko loss, af 1789 ars utbrott, kastad mot mronen, som af stöten slög i bilar. Han lät sina stolta blickar falla på massan, småleende mot dem han kände, med ett genomborrande ögonkast utforskande dem han ville lära känna. Tystnaden, stormens förelopare, låg tung på massan; man såg alla ansigten lifvashänderna