Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1844, sida 1

Läsaren finner häraf J4:mo, att Regeringens neutralitet iche duger och aldrig kunnat bära någon helsosam frukt; 2: do, att den icke i sina handlingar följer något system, i gång neutralitets-syslemet; 35:tioalpgen förspillt sin popularitet, och t h n. skall komma att ångra, det Hä aj beg tiden medan hon hunde utråt Whås t: ad 2 i. mn 3 alt Regeringen försatt sig i en Å stäls ä ning, att bon icke kan annat ng läst neutralitet, med hvilken hon så lä äf bof, spökat; 5: 10, att Regeringen handlat högst oforständigt derutinnan, att hon icke tagit parti för eller emot representationslörslaget; 6:10; att Regeringen numera från intet enda häll kan på: räkna något understöd; 7:wo, ali de nya anslag, som Regeringen af Ständerne äskat, varit något väl tilltagna; 8:vo, att de Konservative, en gång sorsmadde, svårligen nu skola kännä förmås alt närma sig en Regering, som burit sig så hufvudlöst åt; 9:n9, att Regeringen intagit en sådan ståndpunkt, att hon hvarken kan vända åt den ena eller den andra sidan utan att stjelpa omkull, 0. 8. v. Som man ser är det der en hel hop gråvämina, hvilka, om de stätt att läsa i en aradikalv tidning, skulle af Svenska Biet för någon tid sedan hafva blifvit stämplade såsom lika många smädelser. Nu deremot kunna de ju naturligtvis icke vara annat än sanningsenliga , när Svenska Biet uppträder såsom åklagare. Iluru pass del Biredaktionens harm öfver, att den nuvarande Regeringen icke, i likhet med den förrä; velat taga den under armarne, har i dessa svära beskyllningar, lemne vi derhän; men att den icke lärer vara så liten, torde man kunna sluta af skärpan i uttrycken. Åll Biet i åtskilliga afoch hänseenden icke har orätt, medgifve vi gerna; skada blott, att det icke förr, än just nu, när det ligger i själlåget, yppat hvad som legat detsamma om hjertat! Det är dock atv sormoda, att det för denna sin uraktlåtenhet erhåller II. Nögvördighet Erkebiskopens absolution, och då kan det ju i alla fall fara hädan i frid. Innan det lägger sina ögon tillsamman vilje vi dock hviska i dess öra, det vi ännu en tid bortiåt önska tro, att dess profetia om att Regeringen för alltid förlorat Nationens förtroende icke kommer att gå i uppfyllelse. Visserligen är det sannt. att Regeringen, genom sitt vacklande än åt den ena och än åt den andra sidan, slällt sig i en, lindrigast sagdt, högst tvetydig dager; och att del Peyronska bandbrefvet hos litet hvar väckt en bögst obehaglig sensation; men likväl vilje vi ännu icke, såsom Biet, gifva allt hopp om ett framtida bättre förloradt. Sakerna stå numera så, att Regeringen osortösvadt måste taga sill parti, såvida den ej vill, att det, hvilket Biet sagt redan hafva inträffat, skall komma alt inträffa, nemligen: alt den skall få hvar mans band emot sig. Ått hon, i valet mellan att kasta sig i Nationens, eller den konservativa fraktionens armar, icke kan komma att tveka alt välja det förra alternativet, tyckes sjelfva nödvändigheten bjuda, och af den har mången måst göra en dygd. Vill Regeringen elt godt ändamål (och detta älska vi tro) så måste bon äfven vilja medlen, måste öfvergifva sin hitintills följda plan att vara ett teckenförbidande neutrum. Genom att lägga händerna i kors och blott se på, kan ingen försoning tillvägabringas. Lika liiet kommer man till nagot resultat genom att smickra ömsom det ena och ömsom det andra partiets passioner. Ett sädant sätt att gå till väga röjer blott svagbet, för att ej säga något ännu värre. Nej; må Regeringen, liksom fördom det Romerska sändebudet till karthaginenserne, säga till de konservative: aIIar ligger inneslutet fred eller krig, väljen(p — Om hvadsde, under ådana förhållanden, välja, behöfver man i sanning icke vara viUrgdiLg.