Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1844, sida 1

E — I— onkreta enheter. äÄnskönt det är svårt atkåh ; a, hvar egentligen gränsen stär for den aKRAHÄA sstaste och konkretaste enhet, som vi kalla stat, i är det dock säkert, att det gifves en sådan räns. Dock dermed stannar ej organisationsrocessen, utan sorlsar innt alt dana RKommuer, ulgt folkförbund eller Konfelerationer. Iy ckså utal föresinnas allt vidare kretsar, som estämmas af städse abstraktare gemenskap. Deta uttryckes ju redan i de franska historikernes malta uppdagelse af den sermano-skandinavika stam-enheten i motsats till den romanska, iksom begge dessa stommar, som företrädesvis istoriska folk, lala sig uppfatta, sasom en enet i motsats lill assaverna. Nu är det en allmän lag i historien, att allt, om finnes i tanken, det vill såga icke i en lös, ubjektiv tanke, som en gäng kan salla den ena ter andra in, utan i en verklig, al historien julf sifven, tanke, det sträwar också att realisera sig, att, efterhand antaga en fastare form. )elta är i grunden blott en definition på sriheens sträfvande, som gär ut på al förverkliga nre, medvetna föremål. Och ju mera nationerna skrida framåt i bildning och frihet, desto yigare och direktare vill denna lag göra sig gällande. Den första formen får nu denna enhelstendens i litteraturen; det är närmast en litterär. enhet, som utvecklar sig. En sådan existerar — han man säga — redan, i allmänna drag, i hela det civiliserade Europa; trots det karakteristiska och genom språket tydligt nog markerade, medelst de särskilda liiteraturerna, oes det dock en Europeisk litteratur med sina heroer: Dante och Tasso, Moliere ocb Hacine, Shakspeare och Byron. Goethe och Schiller, Holberg och sichlenschläger, Bellman och Tegnär, Cervantes och Camoöns — en litteratur, som mer och mer kräfver alla bildades uppmärksamhet, hvaremot t. ex. den slaviska och turkiska litteraturen, med dess hundrade skalder, ännu för det mesta anses ssom ej rörande oss. En sådan litterär eemenskap vill nu, utan tvifvel, alltmer utbreda sig; dock kan man dervid ej blifva ståene; ty detta enhetssträfvande är härigenom egentligen blott uttaladt för medvetandet och realiseradt så till sägande på et inre sätt; det söker att småningom också bemäktiga sig de yttre gebiten och måste således också slutligen inkomma på det politiska. Det är just karakteristiskt för den nyaste — friheitens — tid: att förbållandena utveckla sig inifrån, att litteraturen således är en föreläpare för politiken, och icke, som förut, en sysslolös liskådare. I I den gamla — barbarietls — tid, var det ej folken, utan furstarne, som slutade förbund; dessa sökte då att draga fördel af hvem de kunde, för att stödja sin makt, och således såg man Idå ej sällan den synen, att en ådtiger parades med ett lamo, då nämligen tigerns och lammets herre fann en så onaturlig förbindelse svarande mot sin fördel. Det åsyftades då ej fruktbara förbindelser till ömsesidig befordran af bildning och frihet; furstarnas enskilda lidelIser bestämde folkens öde. Då deremot nationerne äro komne till medvetande och sjeltve stå vid styret, skola deras förbindelser rätta sig , ester egna, naturliga sympathier; gemensamhet i Ispråk och seder, samt gemensamma forntidsminÄnen skola närma dem till hvarandra och, smås ningom, under litteraturens medverkan, nära i Imedvetindet derom, att de hafva ep gemensam listorisk kallelse, en gemensam prinn cip alt göra gällande i mensklighetens allmänna civilisations-pröcess. och att de, för att utveckla och förfäkta denna, böra förena såväl t deras andiga som materiella krafter. ben åsigen, alt hvarje särskild stat omedelbart är bestämd att befordra den allmänt menskliga bildn vingen, och således kan sluta sig till hvilken n lannan som heldst, skulle svara imot kosmopolitism hos enskilda, som ju också leder dem att t;känna sig hemma i hvilken stat som heldst och så att tro, all de hvar som heldst kunna verka ndelsamma. 12 (Fortsättes.) 10