a al väalddas 1111 cderrtw detrtedhd9, 111 AM lenanckar utråkna den till tre millioner, samt s i 30 )agligt Allehanda trösta de som befara att lanoc let ej kan stå ut med större statsutgifter, mejelst en anvisning på, att taga medlen ur 3zanken. Hela denna och andra dylika planer, till att ammanblanda Stat och Bank, wyutväsende och tatskredit, visar tydligen, att man är inne på amma villovägar åter, i financielt afseende, som öre 48235: och att, om med eller utan afsiet, van tjenar de interessen som vilja förstöra Riksvanken, för att få privatbankerna eller måhända tt monopoliseradt Bankbolag, att florera. Hvad ir väl nalurligare, än att Banken för mellan riksdagarna använda sin vinst: d. a rånteinkomst, tiil bestridande af sin råella sonds betryggande, samt stt sörst sedan denna visar sig tillråcklig, de hö ti, ge m i OC rä ra sk de he 3 7. i Rikets Stånder använda den behällna vinsten sill be allmänna företag? Men att på förhand dispoin nera vinsten för kommande år, är ju alt tvinga lh BRauken till att våldsamt minska sin lånerörelse, d om sillverfonden anlites, och att hindra den att u låta öka utmyntning och silfverforrådet. Det är, s i verkligbeten, att kränka de lagar, bvarigenomin Konung och Ständer förut sökt betrygga natio-se nen om att dess Bank icke skall komma att sör-blandas med Statsverket och plundras genom ett enda riksdagsbeslut. 8 Bancovinstens återutgifvande i rörelsen genom nm lån på kort tid, då den ej bebålves till råella fondens förstärkande, är ett vilkor för allmänhetens nytta och för Bankens säkerhet. Allt annat är ett skadligt godtycke, att ej säga vald. Det måste hafva föregått eller ock föregå någonting på samhällets höjder, som visat vederbörande, alt dock allena-styrandet är och blir elt oting; ty hvad tycks: Stockbolms Dagblad (!?) innehåller en opinions-yttring för aminister-konseljero, och Dagligt Allehanda finner sig besogadt b ( IK I ( att förorda den, och omorda den honseljpresident.o f Det vore väl, om man någonsin kom så längt, ( att konungskheten och den gamla, svenska arseynden, afunden, kunde besesras ända derhån, all en sådan styrelsefsorm kunde träda i kralt: vår grundlag hindrar det icke: och den dumheten, att de två ministrarne satt bibehålla hogre: virdighet än de andra, är lätt afbjelpt, om man så vill. J alla fall kan det alltid arrangeras så, att den skickligaste statsmannen i konsesjen får verka mest, äfven om ban ej är den alldra högste i rangen. Dagblads-zartikeln förtjenar onehligen alt meddelas åt orterna; och steget vore ett: jettesteg i vår tvehogsna tid. Men huru ett sådant ofverlätande af ärendenas utredande och! förberedande al ansvariga ministrar står tillsamman med hvad man nyligen selt, det är mig: oförklarligt. Det omtalas nemligen, att i afseende på den afgifvande hongl. propositionen om brottmålslagen, en stor konselj ballits, derlill hela Justitierådet och Lagberedningen varil jemte Statsrädet, kallade, och dersid Herr Richert, såsom ledamot af Lagberedningen refererat inför Konungen. Esler principen, att Konungen kan vöra allt, är detta völ godt: men buru det år förenlivt med ernndlagssarmer, och hvad mera; är, med grundlagens anda. återstår att nora betänka, liksom de förut så ofia omtalade, direkta kommunikationerna med Landtmarskaik och Talmån, och hvarvid, om man lar domma al Daglet Allehanda, Konungen i dessa dasar skall hafva anmodat dem att arrangera nya broftmalslagförslagets antagande: hvilket val ungelär är detsamma som att, på sätt äfven Dådliget Allehanda föreslagit, bifalla det medelst acklamation, emedan pröfning omöjligen kan medbinnas. I afseende på detta sistnämnda sätt, att f slut på förbistringen i värt Lag-väsende, tror jag visserligen, att det under våra olychliaa lacstiftnings-former och vårt ständsväsende vore det båstla — om så kan ske: men da man minnes, allt det skrål som uppstod, då en sådan åtgärd föreslogs vid en föregående riksdag, då likväl säkert Iivförslaget var ungesår lika godt som nu, och manaa års soraeliga följder af vårt chaotiska rätts-illstnå bunde varit forekommna, så bor man dock undra ofver, alt konungen personligen framstår för denna reformen, mer ån för andra. ylan återkommer nödvändigt med sankan på neutraliteten i representationssrågan, och jemsor man dess vist, Såsom grundval för all sann relorm i våra lagar, och värt rålis-våsende, så bör väl ingen tvekan uppstå om bvilkendera, som är för folket angelåenast. Om man hänger eller guitlotinerar, eller i celler och bojor förvarar de stackars syndare, som kan ke till största delen äro offer för vära sanmhältsvidriga instimtioner, sor regerinas-yoinadens och förvallnin s-egennyttans godtyckliga inaripande i individers heligaste rättigheter, för Standsoch Klass andans grymma framfart emot aila dem, som rika komma i deras privileaterade väg och för rikedomens eller det så kallade båttre fölkets?, oharmhertiga likeiltizhet för den arbetande befolkningens naturiiza rättigheter, dess skydd, upplysning och såörkolran: om man, för eller rättare emot dem nagra ar förr el