Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1844, sida 1

volultionår, en ålskiljande och sönderrifvande arakter. Man kan datera denna syftning åna från reformationen, som angrep den öfver i uropa rufvande ytre myndighets-grundsatsen i un rot, genom all på ell inre — religiost— mråde väcka känslan af den enskildes sjelländighel och evisa berättigande. Denna rörelmaste också utsträcka sig till det politiska; ; också här hade — i ofverensstämmelse med det hrutnämda öfversta herraväldet — mäktiva sursleus med vapenmakt och diplomatiska förbindeler, samlat under sig massor afsärskilda folklag, som, utan inre sympathier, blott sammanollos af en yttre tväneskedja. Syntes reformaionen än, i början, blott att gynna den verldsva absolutismen, så kunde det dock ej fela, tt i en fjermare framtid dess egentliga oafhänizhetsoch individuations-princip också i poitiskt hänseende skulle göra sig gällande. Denna länge i tysthet glödande gnista utbröt udtligen med den fransyska revolutionen i ljus åsa, och den rörelse, som derifrån utgick ölru in bl sa nt OC st ul bl n li r d er Europa, har väsendtligen den förtijenslen, lu ut den har framkallat nationer, i stället för 10 ikhen, nationer, som hasva känt sin tillvaro och så sökt att göra sin egen vilja till rättesnöre i )lverallt spordes nu en syftning att sönderspranga de sordna agaregatmåsiga massorna; anlet för att blott lyda enskildas befallningar. IS b s allt hvad som kände sig såsom en egendomla lighet, sobte också att framställa sig i det yUure I! och göra sig gällande såsom sådan. Denna lc syftning mäste , naturlistvis först vända sig mot Il den koloss, som Nåpoleon — revolutionens son — sjelf, med ett förunderligt misskännande af sill kall, bade sammanhopat; Frankrike mäste reduceras till den fransyska nationen. Ofver nästan bela Europa fortsattes processen, Norge lösslet sig från Danmark), Belgien från Holland, nelas från Turkiet; Polen gjorde ett förtvidladt försök att rycka sig ur Rysslands jernhand. Dylika rörelser sorspörjas ännu, ehuru de föregå mera stilla. Således hotas Österrike uppenbart med att söndersplittras ätminstone i are delar, Irland är ilrig: sysselsatt med rePprealsahen, de prenssiska polackerna mumla smätt i skagaet, och det är blot fruktan som haller dem tillbaka: sjellva den, på senare tider, Ispökande såkallade panslavismen är ett tecken till lett dylikt strälvande efter nationalitet, och för att visa huru lånat styckningen kan gå, må man erinra sig alandshapet Baselsa skiljande Ifrån staden Basel. Man ser således ett sträljvande efter att bilda allt mindre och mindre ssaler. Samma grundsats, som fordrar borgerliv frihet och sjelfständighet för en enskild i staten, fordrar jemväl erkännande af hvarje samhälle som, på grund af en utpräglad karakter, kan betraktas, sasom individ; en grundsats, som, för osrigt, alldeles inte utesluter nationernas humana närmande till hvarandra, sasom syskon, säsom grenar al samma stam. Detta sträfvande efter sjelsstäåndighet, denna Individualiserings-pprocess är nu deremot. ensidigt behandladt, utan mal och syfte; ty det gemensamt karakteristiska diager sig, alltefter som sdet blir mer konkret, alltmer tillsammans i trånsre och träanre kretsar, och hvem bestämmer vål aransen, der en sådan eendomlighet upphör att kunna vara nationalitet? Man bar ilsaledes, i anledning af Norges skiljande från panmark och Norrmännens motstand mot all -Slags amalzamation med Sverge, frågat, om ej e samma erundsats fullföljande kunde leda t. ex. siln att Nordanvfjells Norze skilde sig från Sun yusnnjjells och det saledes vinze med natlionalite ten, som med för langt dritven egodelning, el It ler rättare. som det gick reed osten, den röf -en, i sabeln. skulle dela mellan parserne, al n Idet slutlisen blir ingen anatiovaliwet eller, rikti vare, ingen nation qvar. bel kan nämligen e 4Inetas, alt Prondhjemmaren bar mycket både a-slNj user och seder, som sbiljer honom från Sum ch nanfjellingen, likasomis också klimatiska och an or åra förtböllanden till en del synas betinga shi a. ida interessen. Den nämda sjelfständighetster af densen skulle också verkligen vara att frukt: er Isom en allt upplösande, som en tendens, hvi er ken slutligen skulle stycka verldshistorien ib d, stydels-lsa atomer — om den ej åtföljdes af ot sannan, som, i motsatt riktning, går ut på a ir, bilda allt större enheter, och visar sig stå ölv. å Iden förra just derigenom, att den går i de is, Ispår och begagnar dess resultat till sill sto Se, åndamal. benna samlande, förenande princ va lär verlashistoriens egentliga nisus organicus, då en lär egentligen ett med den föregående och bl om sdess positiva sida. Det olikartade mäste skilja då på det det likartade måtte kunna förenas; d sin-UHvunena, genom yttre band sammanhållna, co be-elomeralianen bör söndersplittras, för att gif Deri hade väl Svergändå också liten del. Så om derför snarare, såsom ett bevis för Norgesi too leat att dat ti lat förena sie med sverge. 1 ! ( 4 4 ö ö