Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1844, sida 2

SOR Ulall nåpst lar påssera, veiLvilläs. Emedlertid förfaller äfven detta Herr Prylz bevis. N:o 9 anför som bevis på mitt oefterätteliga lefverne i Götheborg: omitt opassande och ogåstvänliga beteende mot Herrar. Siais-Rädet Fobraes, General ITulldirecteuren Gyllenhaal, Ceneral Adjutanten Tersmeden, m. fl. under! Hans Maj:ts vistande i Götbeborg. Som troligen — ja posilist — ingen af dessa af de flere namngisna förolämpade Herrar, bland hilka jag räknar en aktad förman och 2ne ungdomsvänner, gifvit någon anledning till denna! nya nedriqa lögn, så måste den såsom sidan, for min räkning, här qvarstå tills bhelackaren ledt i bevis hvad han här anfört illskefullt och osant, för att, inför sin publik, göra mig lojlig och absurd. Upplysningsvis sar jag nämna till Herr Prytz och deras esterrättelse, som belunnit sig förnärmade af, att ha varit uteslutne från mitt bord, under de dagar jag bade den nåden att äga Hans Maj:t till gäst alt listan till hvarje bjudning af hvad slag som hälst altid innan den utgick var underställd: en sanction öfver hvilken besvär lika litet brukar anföras, som elt kitsligt tadel är vanligt. Herr Prytz må af denna upplysning draga den: slutföljd han behagar. I N:o 40 skulle, genom ett lämpeligt framställande för publiken al mitt opassande och despotishka inblandande i de festligheter Sjomanna-Sällskapet här anställde den 7 Mars? bevisa Herr Prytzs rättighet att ansvarslöst kunna smäda Landsböfdingen. ben gamle Kungen läg på sin dödshädd: allmänna förböner gjordes för honom i kyrkorna. Vid så sorgliga omsländigheter trodde jag, att Sjomannasållska pet altsorväl kunde uppskjuta sin glädjelest: ! men de hvilka jemte Herr Prytz ha mera takt och bättre förstå sig på det skickliga. tänkte tvärtom, och förgrymmade sig storligen öfver mina bemödanden att beröfva dem ett tillfälle, alt förverkliga fabeln om det döende Lejonet. Mina föreställningar verkade intet : forvrängdes oeh framställdes sanningslöst i bladen; äfven-! som Herr Prytz nu äfven gör det, då ban vill; inbilla publiken, alt mina afsigter ha varit alt! atvingaa någon att undertekna annat än hvad sanningsenligt var; af de enda 2 personer, med hvilka jag i ämnet samtalat, tvekade tlerr! Öfversten och Riddaren Wirgin ej, att, med sin underskrift, bestyrka den uppsatts om forhållandet, jag meddelat honom; och äfven Herr Hammaren, d. v. ordförande för Sällskapet, underteknade, efter en längre besinning, en skrift, som frikänner mig från de flesta af de småädliga tillmälen denna lumpna sak ådragit mig från Redactionerne, och som Herr Prytz nu reproducerar. i Men som flerr Hammaråns skrift ej i allo instämde med hvad som verkligen passerat, och Sjömannasällskapet aldrig jälvade tidningarnes föregifvanden, ansåg jag mig högeligen berältigad att skilja mig från sällskapet. Ester denna enkla förklaring, lärer vål Herr Prytz få vidgå, alt bans sätt alt behandla ämnet, varit lilsligt, smudande, mitt goda rykte särande, och i synnerhet ej af natur att bevisa hans. rätt alt opåtalt få skymsa mig som landsbodingen. N I den recapitulation som Herr Prytz derel ter anställer öfver de gravamina mot mig han, utan all bevisning. framkastat, finner jag vid uppsummeringen deraf att jag, inom 57 rader, (de halfva imberäknade,) åter fått uppbära 47 smådelser eller oqvudlingsord hvilka alla jag hoppas att vållosl. Radhusråtten lärer belägasa med lämpligt ansvar. Jag hade visserligen icke ämnat besvära vällofl. Rådbus-Rättep med mina ofta motiverade recriminationer mot Sjömannasällskapets Calenders otidiga utfall, så linze endast min enskildta personlighet varit i fråga; men då min motpart i sin blinda ilska varit nog glömsk att, som djerft åtagen bevisning, inblanda alla dessa nya smädelser i käromålet må han skylla sig sjelf för den påföljd, detta trottsiga förfarande mot Rätten och mig kan för honom hasva. i Den instruction eller läxa Herr Pryz dels med ordinaira, dels med stora eller ock cu:rpsiva stilar, gisvit en blifvande Jury, sorbigåär jag aldeles, såsom mig och käromålet främmande. Den terrorism hvaraf Tidningsredactionerna sall sig i uteslutande besittning, synes gifva dem en såkerhet, under hvilkens skydd de utkastade sanningslösaste och mest obevisade anklagelser: att, efter förmåga, sätta ett värn häremot till embetsmanna-anseendets skydd, i ser jag för min plikt. Lugn af eget medvetande, och med fullt förtroende till våra lagar, som tilldela lika skydd åt alla, (till och med om man skulle tillhöra den samhällsklass, på hvars tillintetgörande nu så ilrist arbetas,) hoppas jag, genom tillsorordnad actor, erhålla den fulla upprättelse mig tillkommer; fast besluten if att fortgå, så långt lag förmår, på den bana jag nu beträdt. Kanhända följes af flere detta i efterdöme, som jag, med bånsigt till den plats mig är anförtroda, ej segt bordt tveka att gil