Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1844, sida 1

ämningen i gång, velat göra ännu en gång sssla ) så hedrande uppoffring, hade ju besagde sste telser lätt kunnat förverkligas? I min for-stet aring talade jag korrt om sjellva målet, men po era om driffjedrarne dertill; om agitafeurer-m e; och med anledning af dessas ilskelulla be-hå bödanden mot mig, förklarade jag, att den sat om afsåg ett anfall mot min person, borde alltid qv ara beredd på det sjelfförsvar, jag skullemöjligen m unna åstadkomma, och komme att bebandlas sos m gossen Forssberg, men denna enkla tolking passade ej för mina sienders afsieter: det ar vigare, om just ej hederligare, att förvräna den såsom ett trotsande af beskrifven lag; ch detta var mig såsom Iandshösdinge och oshildt man lika förnärmande och sårande, om fr Prytzs nu och förr reproducerande f saken är förvrängdt, smädeligt och afvikande rån sanningen. N:o 4 rörer min s. k. Jehufärd genom Göheborg vid Hans Maj:t Konungens ankomst till sehufart och tjenstfeber ej ligger något bestämdt mädligt, måste de dock obestridligen betraktas om ohöfliga, kittsliga och sanningslösa; ty saren var icke dlulitraso utan smått lunk, som n, i alla stycken så utmärkt kunnig man, som nin Contrapart, nog lärer medgifva vara belt olika. Om nu den grad af hastighet, med hvilken Staden genomrestes, misshagade tidningsrelactionen, så hade den billigt, med sin högst opassande lection bordt vänta tills den hunnit förvissa sig om denna takt var af mig vald, eller mig föreskrisven? I sednare fallet lärer taden den 54:ste sistledne Maj. Om i . diga utfall mot mig, i och för denna punkt, voro då som nu opassande, framfusiga, oförtjente och smädlige; och att det stöd han, för sin ätagna bevisning, genom denna punkt skulle hemta, blef af noll och intet värde. I samma arlikel läxades jag upp för min aristokratie, att resa min konung till mötes i det snyggaste ekipage jag hade, och contrasten mellan min granna och Hans Maj:ts enkla och sulldammade resvagn, framhades bittert och hätskt; men delta var, i sanning, allt för enfaldigt att väcka min ovilja. Med allt sitt höglärda skolmästrande, lärer väl Herr Prytz få medgisva, alt jag, å Götheborgs vägnar illa svarat mot förtroendet om jag emottagit Hans Maj:t i en dålig chaise, eller med illa klädd hetjening; äfvensom ban väl lärer tillstå, att en dylik jemförelse mellän Konung och undersåte är altför orimlig, och blott dicterats af hat och ovilja, samt för alt uppreta pobelns passioner mot mig. Jag bar uppehållit mig vid denna småsak längre än Herr Prytz nödgas erkänna, att hans Cd — 1 jag velat; men det har skedt med beräkning att bevisa tendensen af alla Redactionens anmärkningar mot min person, såsom varande skymfeliga och smädliga, en sak, som ligger mig makt uppå för att få Herr Prytz en gång befordrad till förtjent ansvar. N:o 5. Hvad skålen den 4 Juli vidkommer, får jag hufvudsakligen referera mig till 2 mom. af mitt Memorial till Herr Justitie-Canzleren. Då detta moment fullständigt aförklararo och visar befogenhet aso de ord jag uttalade, bör all vidare bevisning härom här vara öfverflödig. Vi komma dessutom nog åter dit. kommen så långt som hit, söker Herr Prytz alt, med en resumerande phrase, fastställa det han sålunda åatydligen ådagalagt grundlösheteno af min beskyllning, det han, under en längre tid, skulle, fortsatt, hafva tillåtit sig skymseliga och skamlösa ansall mot min personlighet. Jag Inödgas, med stöd af nu här lemnade påminnel, Iser, vid min molparis anmärkningar, på det I lalfvarligaste protestera mot detta s. k. elydliga , lädagaläggande. a Härefter utbreder sig Herr Prytz vidlystigt vid -sörsvaret af den artikel af Sjomannasällskapels ICalender N:o 50 (75), som jag incriminerat, och a Söker att bevisa, att den hvarken är aillskefull eller ;mitt goda rykte förnärmande. Jag skulle tve )Ika att ån längre följa honom i spåren, och der amed trötta vällofl. Rådhuskätten, om ej, till sol rlje af mitt beslut att, genom bevisning söka af :: vinna min contrapart så högt ansvar lag för m mår, jag nödgades sortsara i ett arbete, som, u sanning är, för mig, lika tidödande som obe as hagligt. ot I den skyddande mönstring Herr Prytz an nställer med sin artikel mot mig i N:o 50 (75 ns laf Sjömannasällskapets Calender, anser han 4:st et, punkten icke innebära något som kän anse p(or skymfeligt eller : smädligt. Jag, för mi g. Idel, anser följande tillmälen i ett dagblad, stäl nda mot en högre Embetsman, som t. ex. a ill ua brist på oumbärlig takt; att ba total oföl kä-måga att orientera sig i sin spher etc: bestäm 2g-basva den inculperande tendensen. De kånsle er, samma uigjutelserna öfver en publicists tlungs isa (men sjelftagna) pligter, lämnar jag utan a (C(CL D . 42 iji EN am mad allt fan: