Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1844, sida 1

sbötsällning, och chikan omvexlade slundeligen, utan att det äsyllade, onekligen goda, ändamålet: Nykterhet, ordning och sedlighet, dervid sramskridit ett tuppsjät längre. — Böter, stockstraff och tukthus ålades den som förtärt mer, än en Ilerr Polisbetjent behagade anse tillräckligt och tillatligt, älven oaktadt ett stilla uppförande. Åklagaren var tillika vittne, den som ansågs kunna erlägga böterna antastades, de öfri2a ägde, för det mesta, en mera rymlig srihet. allt detta, naturligtvis utan att förbättra delinqvensen. Och huru pass srovärdighet en sådan viltnesed förtjenar, hafva vi nyligen haft tillfälle att inhemta, som likväl den gängen kostade sin man tjensten, men huru många gänger sorut samma eller någon dylik method blifvit begagnad är ej godt att veta, likväl har diverse bekännelser på sotsängen gifvit anledningar till fasanssulla betraktelser öfver polis-eder i allmänhet, då medborgares existens till lif, ära och gods skall vara beroende af Polisens ogenerade sält att betrakta vittnesedens helgd, icke allenast för egen räkning, utan äfven för deras, som låta lega sig att, på sin själs salighet, bekräfta en osanning! — Vid försäljningen var det lika strängt för dem som sålde, ja till och med skänkte bort mindre än den uti författningen föreskrifna något dryga qvantiteten. Böterna fördubblades, redan erhållna borgerliga rättigheter indrogos, lagren consiscerades och innehafvarne naturligtvis — ruinerades! — llerrliga följder af tvännne ytterligheter i lagsliflningsväg! — Testators begär efter penninge-vinst å bränvinstillverkningen, gaf anledning att uppmuntra consumtionen deraf — consumtionen föranledde sylleriet — detia återigen påkallade nödiga mått och steg till dess hämmande och, om möjligt vore, utrotande — hvariill ingen kan högre än Insändaren önska sramgång — och det är just dersore jag beklagar det prohibitiva sätt, som blifvit valdt, till realiserande af denna, onekligen höga id, emedan det är en till axiom gränsande visshet, att aldrig prohibitioner verkat till fördel för det ändamål, som dermed åsyftats. — Intrång i medborgares rättigheter att disponera öfver sin egendom, kan ej åstadkomma någon fördelaktig sinnesstämning! — Alt brådstörtande reformera, äfven erkändt oskick, har aldrig, åtminstone högst sällan, lyckats. — Moraliska lyten och traditionella vanor — ja till och med ovanor — corrigeras endast genom upplysningens öfvertygande kraft — den långsamt mognande ösvertygelsep — den der icke bibringas genom maktspråk och despotiska nycher — icke derigenom, att en talrik klass medborgare hlotiställas för ruin — antingen medelst en öfverdrifven inskränkning i sine en gång valda yrken, å hvilka de erhållit borgerliga rätligheter, för dem de erlagdt och fortfarande mäste erlägga päforde ulskylder, samt upplylla de onera. dem i communalt hänseende åläggas, eller ock blottställas för en chicanös bötfällning och dessemellan utsättas för ett obehagligt och på-kostande prejeri af den lägre Polisen. som, med oförskämd påflugenhet, försöka att skörda af den för dem gynnande conjunkturen, utan att derföre, naturligtvis, någon motsvarande säkerhet kan erhållas — icke eller dermedelst, att arbetaren och den mindre bemedlade, som icke är i tillfälle att på en gång afse den, visserligen ringa, men för dem likväl ej obetydliga summan, som erfordras till inköp af den minsta qvantitet, som det är tillåtet att sälja, tvingas till ett olycksbringande kroglis, som med tiden blir för dem en vana — och slutligen medför deras förderf — då deremot, om det vore tillålet att åt arbetarens ordeniliga hustru försälja den mindre qvantitet, hvartill hennes cassa för dagen vore tillräcklig, mannen inom sin samilje-krets kunde, genom ett måttligt bruk af mat och drick, hemia slyrka och lrelnad till de nya mödor, som ban för sin och de sinas bergning mäste ikläda sig. — Tresnaden, friden och lugnet skulle då frodas uti det torftiga, men ordentliga hemmet — och förnöjsamheten skådas på hvarje ansigte inom den belätna, friska och glada familjen, hvilken ej, såsom nu oftast är fallet, komme att ligga fattigförsörjningen till last, under det att den förstörde husfadren uppoffrar sin arbets-förtjenst uti den för honom numera så treflig vordna krogstugan — eller ock Törsonar de af honom der inlärda brotten på någon af rikets fästningar. — Det må dessutom lemnas derhän, huruvida det kan vara belrämlande för nykterhelen, att tvingas till inköp af 1 kanna, då måhända fjerdedelen af denna qvanlitet vore närmare motsvarande behofvet för tillfället, äfvensom det torde vara en känd sak, så god som vitinad, att ju större tillgång som förelinnes, desto mindre hushållas dermed. — Det år mängden af krogar och smygkrogar, som befrämjat sylleriet, genom lältheten att, hvarest man befinner sig, kunna bjuda och bjudas förfärandat af alanla rn —