Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1844, sida 2

IILLEOII PUCKO IDCatti 1 101tC1TD011J, LULIUGUIL TI ser Paris. bu ställer dig icke midt öfver för den oblide Recensenten, omgjordad med rekommendationer och puffar — Du bara dansar på din lina — — och dock segran du: Pietro Bono kallad Diavoletto! Och med hvilka medel segrar du, öfver hvem segrar du: Pietro Bono kallad Diavoletto?! Inga annoncer med sjumils-höga bokstäfver flögo före dig. Ingen rikedom af lampskimmer och dekoralions-prakt behöfver taga dig under armarna. Ingen stentorsstämma måste bära dig på sina galleriförtjusande väldiga vingar. Ingen gynnande sortie skakar kulisser, öron och lijertan; icke en gång en fast punkt på dessa tiljor, som föreställa verlden, har blifvit sörunnad! En lina, en svag, fin, skälfvande lina är åt dig förunnad; och på denna lina, så smal som gränsen emellan superklokhet och stockdumhet, så ostadig som ett flickhjerta, hvilket oscillerar mellan en fattig älskare och en rik friare, så osäker som ett på aktier ställdt företag, så förrädisk som vägen från stoftet till högheten, på denna lilla strimma mark — mark? nej, på denna lilla strimma a hopsnodd hundjustiz segrar du allena med dig, genom dig och för dig. Pietro Bono kallad Diavoletto! Sannerligen, den som gör mig en stöfvel sullkomligt, den mannen skattar jag högre än den som gör mig en medelmåttig Jupiter af marmor ; den som på tamburin förträffligt exequerer 40 mein liebe Augustino är mera virtuos än den som handtverksmessigt klirpar en Beetbovens sonat på forte. piano; och den som dansar så på lina som Pietro Bono kallad Diavoletto, han förtjusar, besjälar mig mera än den som i sitt anletes svet medelmåttigt eenomtröskar Shakspeares och Racins i guld prunkande bjeltar! Den som i sitt fach presterar det utomordent liga, han är min man, och en sådan man är Pietro Bono kallad Diavoletto. Gå hän, min läsare, och se på då Pietro Bono dansar på linan; du skall beundra honom och tillika taga med dig bem den lärdomen, att man ej bör be. undra någonting! När Horatius uttalade sitt avi admirari måste ban tilläfventyrs hafva sett Pielrc Bono. Min kära läsare! har du ej nyligen beundra den herkuliske Arerino? När du sar se bietre Bono skall du undra öfver att du har kunna beundra Averino. Min huldaste läsarinna! du har ju också helt nyligen beundrat den herrlige Kobolden Perrot? När du får se Pietre Bono skall du förundra dig öfver att du hat kunnat beundra Perrot! Pietro Bono är Perroi på linan, men Perrot med mera elasticitet, mer: kraft, mera behändighet och mera grazie. Jag skulle nästan hafva lust säga alt Pietro Bone sjunger med sina lemmar på linan! llan slåt de sarligaste driller, han gör de mjukaste pas sager, de eldigaste koloraturer, de herrlizaste cadancer och med allt detta går dock intet orc af texten förloradt. Men beväpna er med mod min sköna läsarinna då ni går hän att se Pietro Bono — stalsätt edra svaga nerver mot plötslig sörskräckelse. Ibland sitter ni och inbillar Er at! Pietro Bono en gång skall försvinna helt och hållet i luften, dock han kommer snart ner i gen och ler liksom vore ban återkommen från en liten lustsärd på landet. Ibland far ni till sammans af skräck, han vacklar, han faller, han störtar ned — — — för Guds skull! Lugna er min sköna, Pietro Bono faller, störtar ej ned, det var blott en ny manover, hans nederlag är liksom Leonidasis — — en seger, en triumph! Ni skriker till? Det bar ingen fara! Pietro Bono gör hara en liten oskyldig lustkullbytt — — ser ni han sitter der redan och gungar sig på linan lika som vore den en bred välstoppad Ottoman! Herr Pietro Bono är egntligen en personifi kation af det der mystiska som man kallat erwischen Himmel und Erdesa hvarom vår filososi icke en gäng drömmer. Linan är det icke emedan Pietro Bono behöfver benne fsör att dansa på — — bevars, alldeles icke! Linan är der blott för att blifva taampad under fötterna af Pietro Bono, hon är liksom den ma: thematiska linan, hvilken alldeles icke existerar. Pietro Bono är bara så god och låter linan vara med för att för äskådarne utmärka den punkt hvarifrån ban gör sina språng och börjar sina lustsärder, blott för att göra synbar den punkt hvarifrån han börjar dessa otroliga vågstycken, dessa atbletiska och dock gra ziöst dansade Mäncbbausiader och Donqvixotiader. . Så gå då din bana Pietro Bono, jag hafver i dig ett godt behag och detta mitt sändebre skall rödja vägen sor dig till alla dem som hafva nog sund smak att ställa det högsta i en lägre genre högre än det utnötta alldagliga i den högsta, och så Gudi befallad! Men tilf tack lär mig Pietro Bono konsten alt att dansa på en så liten punkt, på en så smal linea. Jag ville som du, gerna vara lin: