Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1844, sida 1

i synen. Detta är åter en af Biets vanliga förvrängningar af sina motståndares ord. Jag har snat, att de läror, som den konstitutionelle drisver, äro ett bevis på, buru längt man kan gå uti inkonstitutionalitet utan alt blifva spoltad i synen.? Detta matte väl vara nagot helt annat, än hvad Biet behagat lägga mig i munnen. om jag t. ex. om vissa al Svenska Biets artiklar hade yttrat, att de äro ett talande bevis på, huru langt deras författare kunna gå i oförskemdhet, utan att få smaka den af Biet för några är sedan rekommenderade sranklinska käppen, så hade jag väl icke dermed sagt, att bem författare icke vore värde att erhålla ett. dylikt vedermäle af publikens ynnest. Ått tvista med )iet om dess föraktligbet, eller icke-söraktlighet, lönar ej mödan; men om Biet under sina ulflygter efter den vildhonung, hvarmed den trakterar sin Allmänhet, ville besöka alla de loci communes, der det slutligen stadnar, så skulle det utan tvifvel, när det hopsummerade desamme, få en gradmätare af sitt värde, hvilken ingalunda vore smickrande för dess egenkärlek. — . . Bland det s. k. Systemets sista testamentarisba dispositioner intager Kongl. Maj:ts under den 46:de Januari innev. år utfärdade förordning till inskränkande och hämmande af Gesällvandringen ett utmärht rum och sortjenar fördenskull verhligen sin egen visa. Man har sagt, alt vär konstitution endast år en konstitution på happeret:, och eburuvål detta uttryck just icke. bör tagas alldeles efter orden, så kunde man dock, när man genomläser osvanbemälte KNadiga förordning, vara frestad att tro, der så vore förhållandet. Eit djersvare, mera grundlagsvidrigt ingrepp i medborgares frioch rättigheter, än det, som detta af Il. E. Ur justitigestatsminisförn undertecknade opus företer, torde nåppeligen i administrativ väg kunna uppletas. Aldrig har väl ännu någon Svensk auktoritet velat uppnå ett godt syftemål med sämre, mera. förnuftsstridigå medel. Klagomål öfver denna förordning hafva också yttrats från flere håll, och en af solkrepresentanterne, Målaremästaren Gustalsson, har vid innevarande riksdag väckt särskilt motion om åtskilliga, nödvändiga sorändringar i densamma. Strängt tillämpad i alla detaljer skulle den göra en klass medborgare till en Parias-hast, föga bättre lottad, än den, hvilkens medlemmar efter utstånden strafftid utsläppas ur fängelserna för att söka inträde i det Samhälle, mot hvars lagar de förbrutit sig. Såäsom lullgiltiga skål för denna min äsigt torde det vara nog att åberopa 3:dje, 5:te, 9:de, 40:de och 44 22 i denna Kongl. sorordning. I 3:dje 2:0 alägges, vid 4 Rdr 46 sk. banko vite, hvarje handtverkare eller slöjdidkare i riket, hos hvilken gesäll arbelar, att, vid afskedslagandet, i gesällboken införa, huru länge gesäll hos honom arbetat och huru han sig under tiden uppfört. — Att ingen mästare vill göra sig skyldig till brott mot detta lagbud, derom kan man vara fullt förvissad; men en annan fråga år: om hvarje mästare alltid ger ett sanningsenligt intyg om gesällens uppförande under den tid, ban hos honom innehaft kondition. bet vore onskligt att kunna besvara denna fråga med ja; men, thy värr, har erfarenheten mer än en gäng gifvit vid banden, alt svaret måste ulsalla nekande. Det behöfves icke mera, än att en gesäll till en kitslig mästare later undsalla sig ett sjelsständigt yttrande, eller att han någon gång yltrar sitt rättmätiga missnöje öfver klent kosthåll, dåliga sängkläder, eller någon annan dylik småsak, och man kan vara fullt förvissad om, alt vid afskedstagandet epithetet astursko, anäsvisv, dofornöjsamo, eller något annat dylikt, erhålles såsom nota characteristica i vandringsboken. Jill bvem skall den förorättade sesällen då vädja? Den kongl. förordningen ger honom ingen anvisning till någon slags auktoriiet, inför hvilken han kan anföra klagomil öfver sin s. d. principals orättvisa förfarande, lika litet som den stadgar något straff for den mästare, som låter ett sådant komma sig till last. Gesållen måste låla sig åtnöja med det betyg, han erhållit, och på vinst och förlust begifva sig ut i verlden, för att hos en annan mästare söka sin lycka. Men hvem vill, utom i yttersta nödfall, i sitt bröd taga en person, hvars vandringsbok utvisar, att han är stursk, näsvis och oförnöjsam? — Ingen. IIvad blir följden? Jo till en början måste den förorättade gesällen, för att på ärligt sätt kunna lifnära sig, tillgripa sin lilla sparpenning; när den är slut, de få dyrbarheter, han möjligtvis kan ega: derefter de klädesplagg, som kunde bereda honom inträde i det mera bildade samfundslifvet, och slutligen tillsochmed dem, med hvilka han på sin vandring skulle skydda sig mot klimatets hårdhet och våderlekens omvexlingar. I ett så utblottadt tillåstånd har han ånun svårare att erhålla någon