Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1844, sida 1

mycket vid det yttre. Mas en sliten e pad drägt, i hvilken gesällen, på sätt I blifvit antydt, blifvit nödsikad att uppträda, enar en måästare så lätt misstanken om UMUoo dentligt lefnadssätt; det ofördelaktiga betyget e h1 står dessutom ännu i vandringsboken: det? 8 föres nu med den arbetssökandes torss:iga, K n— ske äfven sjukliga, utseende, och resultatet af jemförelsen blir: CJag har ide något arbete för Herrn. Denna scen sornyas gång efter annan; kroppsoch själslidanden kasta vandraren bå sjuklägret, osta i en lada eller något annat uthus; ban genomgår möjligtvis sjukdomen, genomgår den för att — ripa till tigearstafven och med den invräkas i ett sängelse bland de grösste förbrytare, utan att dock sjelf hafva förbrutit något annat, än att hafva adragit sis en kitslig principals hlander. Målningen är mörk, men sann, och om man äfven antoze, alt den kunde träffa in på blott en enda individ, så vore detta enstaka factum nog, för att förmå en rättvis och menniskoälskande Konung att undanrödja anledningarne till dess förnyande, genom ett noggrant afvägande af måästares och gesällers omsesidiga rättigheter och skyldigheter. 5:te 2:n af den nådisva förordningen stadgar, alt om gesällbok förloras, så får i sådant fall en ny icke utfärdas förr, än tillgängliga underrättelser om förra bokens innehall och andra för ändamålet nödisa upphsningar erhållits, hvarmed antekningarne i den nya boken böra öfverenstämma. — Hurw denma 2 i hela sin vidd skall, utan kränkande af individens rätt, kunna tillämpas, är för mig omöjligt att inse. Om t. ex en dylik bok, antingen genom stöld, eller under egarens vandringssärd, eller under en på vandringen iråkad sjukdom, för honom går förlorad, och han detta förhållande på vederbörliz ort anmäler — Ihvarmed, om han inga tärpenningar har, skall han uppehålla lifvet, tills underrättelser om förra bokens innehåll och andra för ändamäJet nödiga upplysningar erhållits? — Äfven härom lemnar den kungliga förordningen häde honom och vederbörande auktoriteter i sullkomlig okunnighet. Skall gesällen genast, når et (sålant missöde utan hans förvållande drabbat honom, träda i häkte och bespisas med sångkost tills nyssbem. underrättelser och upplysningar hunnit inhemtas? Eller skall han, om han möjligtvis har några klädespersedlar, utom dem, som skyla hans nakenhet, till hvad pris som helst afyttra dessa, för att stilla sin hunger, eller skola auktoriteterne, sedan de på hans pass antecknat, att vandringsboken förkommit, äta honom fortsätta sin väg, utan att meddela honom någon ny sådan? — Ilvilkendera al dessa frågor, som besvaras med ja, så ser detta ja, satt i verhställighet, alltid ett råtisvidrigt resultat. I första fallet nemligen näktar man en individ, som icke hegätt någon förbrytelse; i det andra åter gör man ett indivekt ingrepp i hans eganderält, derigenom att man utan laga skäl tvingar honom att afhända sig sin egendom: och i det tredje eluderar man ändamalet med den kongl. förordninven, hvilket med stadgandet om gesällhok och hvad i den bör införas afser en kontroll på innehafvarens vandel. En sjerde utväg erbjuder sig väl för en medellös gesäll, som sorlorat sin vandringsbok, icke kan erhålla något arbete och måste qvarstadna tills nodiga upplysningar om hans förra vandel ingätt: han kan nemligen — anropa meaniskors barmher ligbet om medel för at uppehålla sitt ilis. ven då är han äfven på samma gång, enligt :nde 2 i den konel. förordningen förfalten jatt såsom passlos behandlas?, d. v. s. man stan på honom tillämpa lösdrifveristadgan, kasta honom i fängelse, förpassa honom medd en sångtransport till sin hemort, 0. s. v.; hvilket allt på hans framtid kan hafva ett oberäkneligt skadltat inflytande. Nionde Z:n af den konal. förordningen stadsar, att pass för gesäll endast får utfärdas lör en viss resa, samt att i det skall utsättas orten, dit gesällen vill begifva sig, den väg, han ämnar taga, äfvensom tiden, inom hvilken han, så vida ej resan genom sjukdomsfall, eller annan gziltig orsak varder afbruten, antages böra framkomma till bestämd ort. Genom denna föreskrift har den rättighet, som i 44 2 blifvLit beviljad gesållerne, nemligen att få färdas gästeifvareskjuts, blilvit i hög erad inskränkt, alldenstund gesällen, för att tiden for ankomsten till destinationsorten må vid passets uttagande kunna bestämmas, ovilkorligen måste välja melan att gå eller åka hela vägen, då någon annan säker beräkningsgrund för sannolikheten af framkomsten till ort och ställe på utsatt tid icke finnes. Största delen af den i 44:de 2 gesällerna beviljade rättighet var den, att de, alltefter. årsftidens. lagets och kroppskrafterH od