Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1844, sida 1

Svenska och Norrska unionen uteblef deremo alldeles.?, I den förra af dessa bida punkter trotsar jag sjeltve kichelieu, om ban lelde, att kunna upptäcka något till min nachdel; i den senare åter har grefven, ehuru blott supposilionsris, blifvit skildrad som despot och aristokrat. Lätom oss emedlertid taga fasta på dessa begge epitheter! Jag skall framdeles berisa, alt han är begge delarne. — Forhallandet med utelemnandet af skålarne för Götheborgs vålaång och de båda brödrarikenas förening är sanningsenligt och kan heslyrkas af alla vid det högtidliga tillfället närvarande personer; i det nakna refererandet af detsamma kan således icke ligga något illskefullt, skymfligt eller smådligt. Sjunde och åttonde punkterna i oftabemälte åtalade artikel hafva följande ordalydelse: aVi gå vidare: sedan ofsicersborpsen, som allt hittills lefvat i bästa förstånd med stadens innevånare, och hvilket goda förstånd vi innerligen önska icke måtte kunna rubbas af obetänkt talträngdhet, efter slutad måltid asiaat ett besök hos borgaresamqvämet, samt en skäl anvo blifvit drucken för I. M. Konungen, föreslog Herr Crelven ärtillerirezementets skål, ahvilket blifrit lit förlagdt för att skydda borgersmännenn, och tillfogade Herr Grelven härtill en apostill, ungefär af följande lydelse: a Vi åtnjuta en allmän fred utom rikets grånsor, men ett skenbart lugn inom riket, och kunde väl hända, att den tidpunkt icke vore långt aflagsen, då man besöfde artilleri regimentet och då räknade på delsamma.v Ilvod Herr Grefven menat med denna tirads sista afdelning, är icke tvifvel underkastadt, ty dertill aro orden alltför tydliga och innebära ingen interpretations-möjlighet i sig, — hvad åter den första afdelningen beträffar, så är dess mening omöjlig att fatta, Jå den sättes i samband med den tydligt uttalade meningen i apostillens sednare period; vi skole säledes hålla oss vid det vi och andra förstå. ) I den förra af dessa båda punkter bar arhikelförfattaren tillagt Hr Grelven en viss slags talträömngdhet. Detta är det enda uttryck, som IIr Grelven möjligtvis kan tillägga predikatet smådligt.? Låtom oss således äfven taga sasta på det! Framdeles skall jag ådagalägga, att Ir Grefven imputerat det egenskapen smädlig af — glömska. Hvad nu resererandet af de af Hr Grefven vid skålarnes proponerande begagnade uitryck langåär; så måste det antingen vara rigtigt eller origtigt. För att döma af en tirad i den af Hr Grefven till Ur Justitiekansleren iplemnade anklogelseskriften, skulle man dock med säkerhet kunna våga antaga, att IIr Grefyens ord blifvit troget ätergifne. Ilerr Grelven yttrar nemligen derstädes: Till närmare utveckling af mitt kåromål, anhåller jag att få fästa Herr Justitice-Canzlerens upplysta uppmärhsamhet på artikeln från 3Jed:s Korrespondent uti Sjömannasällskapels kalender för den 5:dje dennes, N:o 49 (74) här, sub Litt. A., bilagd. Hade Redactionen vid författandet af dess diatrib mot mig i påföljande N:o 50 (75) för den 6:te dennes, likaledes här bilagd sub. Litt. B., icke funnit för godt, att liksom ha elömt tillvaron af först anförde artikel af den 5:dje Juli, så hade olämplighet och oförklarlighet af den skål, jag dagen derefter, den 4:de Juli, uttalade, aldrig kunnat mig förekastas. Ur Grefven och Jandshosdingen har här, såsom Vällofl. Rådhusrätten sjelf torde finna, icke gjort någon den ringaste anmärkning vid uppsattandet af hans vid den ifrågavarande toasten begagnade uttryck. Ilan har blott antydl, alt den skål, ban uttalade, var en följd al några i en horrespondentartikel inslutne och i N:o 19 (74) af Sjömannasällskapets Kalender publicerade reflexioner. Dessa åro emedlertid lingenting mindre än revolutionära. Till och Imed den tirad, som Svenska Biet anvisade Ur Grelven till utgangspunkt och försvar för sasin, lindrigast sagdt, högst olämpliga toast, inInehåller ej annat, än hvad -som UUundradetals gånger, både i tal och skrut, både på vers t och prosa, blifvit upprepadt. Att taga dessa 3 rellexioner till förevändning för sin proposir Ition, var således tanklöst, och att sedan vili ja begagna dem såsom försvar för sin dåliga jak, var ett blott (sit venia rerbo.) advokatsknep, ett af de der hrumsprangen, hvilket inr sen man, som står på fast och egen botten, ustill)ter sig. — Då jag emedlertid för milt pår stående, alt andemeningen af Ir Grefvens vid Iden ifrågavarande skålen begagnade uttryck blila vit af min referent rigtigt atergilsen, icke änInu har något annat, än Br Grelvens tysta medt lgilvande att åberopa, och det följakteligen kun; de falla Hr Gresven eller dess ombud in, att, s li sitt svar på denna min förklaring, belt sime pelt neka till alltsammans: så far jag på för