Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1844, sida 1

Tro de icke, eller vilja de ej tro, att det månven gang är tungt för publicisten alt alltid behofva göra anmärkningar? Tro de icke, eller vilja de ej tro, att det för honom skulle vara vida behagligare, alt ständigt hasva goda, menskligheten hedrande, för samfundet nyttiga tilldragelser att omtala? Tro de icke, eller vilja de ej tro, alt äfven i hans bröst klappar ett för det stora, dygdiga och ädla lika känsligt bjerta som i andre medborgares? — Den ställning, Publicisten i Samfundet innehar, sätter honom i stånd, att, mera än menniskor i allmänhet, följa händelsernas gång och sina likars ingripande i desamme. ben menshliga ofullkomligheten kan sålunda icke för honom vara obekant, men derföre får han väl icke förbise felen, om de hos en eller annan individ mera påsallande träda i dagen, och allra minst om denna individ hbefinner sig på en plats i samhället, der han skulle vara en foresyn och efterdöme för andra. ålt öppet säga, att ban ofta, emot sin inre böjelse, måste göra anmärkningar, kan vil icke få namn af något skymfligt tillmäle. Något annat har i denna punkt icke blifvityttradt. Men hvilket är då det skymsliga eller smådliga, som den, enligt motpartens förmenande, skall innehålla? i Ordalydelsen af andra punkten är soljande: cf en falsk vördnad för maktens representanter ser mången så gerna i det mer än våälförtjenta klandret ett ensidiat hat mot allt, hvad makt heter, ett otämjdt klanderbegår, då just den klandrande ingenting hellre skulle önska, än att af sin pligt tillåtas tystnad, der det icke är möjligt att säga något godt — — att cuppretap, auppshakas i oträngdt mål kan ingen rättskaffens menniska anse förenligt med sitt menniskovärde. v Icke eller i denna punkt kan jag finna något anstötligt: ännu mindre något skymsligt, smådligt och illskesullt. kan någon af mina slerrar motparter i densamma uppleta något dylikt, så äro de i sanning lika stora svartkonstnärer, som sjelsve hichelien, hvilken en gång yttrade till en af sina gons lingar: askrif tre ord på ett papper, och de skola vara nog för mig för att taga ditt hufvud. o Irredje och fjerde punkterna i den åklagade artikeln lyda sålunda: aMen publicisten får icke eller göra sig till en vindflöj, som tager emot impuls af hvarandra motstridande opinions-luftströmmar ; han måste tillegna sig en sannt förnuftsenlig verldsåskådning och från dess synpunkt bedöma så väl offentliga personer som oslenlliga handlingar, utan att låta rycka sig till den ena eller andra sidan af tanken på det, som kan för honom sjelf resultera deraf. Ilyllande denna princip, är det som vi nu gå att sätta Allmänhelen i kännedom af en händelse, bvilken visar detta Läns Höfding, Herr Grefven m. m. Löwenhielm, i en ännu betänkligare dager, än allt, hvad man hittills om honom har sig bekant., Hvar är, om jag får lof att fråga, det skymt liga, illskefulla och smädliga, som dessa båda punkter skola innehålla? Bör ej publicisten vara sådan, som ban här skildras? Eller vilja väl Herr Grefven och hans ombud, att han, som cen vindflöjv. skall rätta sig efter alla möjliga opinionens vindkast? — Den för några är sedan utkomna boken (Har Sverige Publicitet och Publicister? hvilken jag förmodar Herrarne mer än en gång hafva genomläst, kan hjelpa dem att besvara denna fråga, i händelse den skulle falla sig alltför svår för deras egen omdömesformåga att reda. — Att artikelförfattaren i den senare punkten nämnt Herr Grefve Löwenhielms namn och rang, kan väl icke kallas smädeligt. Så långt, alt namnet Löwenhielm sjunkit ned till ett oqvädinsord, har det väl icke kommit, .... Femte och sjette punkterna i den åtalade artikeln lyda som följer: (Borgerskapets anseddaste medlemmar och Götha Artilleris ossicerskorps hade förliden Thorsden 4:de dennes, hvardera för sig tillställt middag på värdshuset Lorentzberg, till firande af H. M. Konungens höga födelsedag. Vid Borgerskapets middagsbord proponerade Herr Landshösdingen och Gresven de Kongl. skålarne, utan att derester proponera någon SIal för Götheborgs välgång, hvilket ingen Landshösding före Herr Grefve Löwenhielm vid dylika tillfällen någonsin försummat, icke eller kunde de utanför salongen placerade svenska och norrska flaggorna påminna om den icke mindre vanliga skålen för Sveriges och Norriges lyckliza förening — men kanhända bar Götheborg ej funnit nåd för Ilerr Landshosdingens ögon derföre, att dess sjelsständiga Borgerskap ej förstår att nog ödmjukt böja knä för despoten; och måhända har Herr Grelven ett horn i sidan till Norrige derföre, att det ej vill veta något af en välboren aristokrati; dock, vare härmed huru som belst, Götheborgs välgångsskål orononerades först mycket sednare