Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1844, sida 1

fullt, och bisallsy tringar bafva af publiken i rixaste mått blifvit spenderade. PIriILoDÄMOs. — INET ST DE For — — Nögra ord I förbhixående om Päräösterskapets aflöningssätt. Bland de otaliga och år från år mera tryckande bördor som hvila på folket och landets modernäring jordbruket, torde väl ingen vara i samma grad förhatad, ingen finnas, som solket i allmänhet skulle så gerna undandraga sig som. presternas aflöning. Detta är ett faktum, som svärligen kan nekas, och det erkännes äfven till och med al presterskapet sjelf. Men icke ense är man deremot om de verkande orsaker, som kunnat störa förhållandet i allmanhet emellan församlingarne och deras själasörjare. Många antaga att tidens sträfvan är så belt och hållit rigtad på vinnande af materiella fördelar, alt den hvarken har tid eller håg alt göra något för de andliga. Om man nu ville antaga detta argument säsom sannt, så skulle det dock ondast bidraga att i ringa mån reda sjelfva frågan, ty denna tidens påstådda materiella sträfvan och andliga indilferentism måtte väl ej hafva sullsärdig sallit ned från skyarne; den måtte väl vara ett resultat och hafva orsaker. Dessa orsaker hafva länge varit ett föremål för tvister, men numera tyckes man så der temmelizen komma öfverens om, att den religiösa indillerentismen och pietismen sädana de i våra dagar sörete sig bafva sin rot i det föga tillsredsställande sätt, hvarpå religionslärorna predlikas, och i presterskapets är från år alltmera stigande begär att hopa jordiska ägodelar på samma gång som deras krassa ortodoxi framstår, blottad på christendomens lifvande anda. Att under sådana förhållanden det icke skulle vara hehagligt för ert presterskap, af sådant skrot och korn som vårt i allmänhet, är omen frontförändring gjordes med afseende på de andeliges aflöningssätt, kan man väl antaga. Men att en förändring i detta fall är af behofvet hogt påkallad är alldeles säkert och skulle mera än allting annat, om förändringen gjordes på sätt den borde göras, bidraga att ställa presterskapet på den punkt både i samhället och i folkets förtroende som det borde innehafva, samt inom kanske nägra tiotal af år göra ett önskeligt slut både på den religiösa indisferentismen och dess kvillingbroder pietismen. Att en förändring med presterskapets både ställning till samhället och dess allöningssätt bör företagas, och det ju förr desto heldre, derom äro väl meningarne numera icke delade, endast öfver sättet huru — quo modo — dessa förändringar böra verkställas, äro meningarne delade. Man vet icke rätt, om man bör följa Frankrikes eller Amerikas exempel, och i ena sallel låta Statskassan öfvertaga presternas alloning el ler i andra göra dem helt och hållet beroende af den kärlek och det förtroende de vore i stånd alt tillfölje af sin lära och sitt lefverne vinna inom församlingarne. ville mån följa Frankrikes exempe! och låta statskassen öfvertaga de andeliges aflöning: så vore vissbrligen det goda derigenom vunnit, att alla ynde få lika och icke, såsom nu ofta är sfaslet, en hafva i lön flere tusende riksdaler än en annan. Men dermed vore platt . uträttadt för att få presterskapets nit ssimuleradt, för att få ur religionsundervisningen utrotad en död ortodoxi och i dess ställ satt en lefvande sannt kristlig anda. staten aflönta presten skulle taga sin löh och vid årets slut endast vända upp och upd på sin hög af predikningar, idislande det gamla om igen, döpa barn och begrasfva lik uldeles i det häfdvunna slendrianmanetret och ermed punkt. Så länge fri diskussion och farskning olver och i religionslärorna icke medgilvis, utan sinten auktoriserar vissa trosmeningar och förföljer direkt eller indirekt andra; så länge preslerskapet icke får lön i måhn efter sin skicklighet, sitt nit och sin sträfvan för sedlig och religiös bildning hos folket, sålänge skall också religiös indifferentism och pietism om hvarandra tära på statens sedliga lif och befordra utbildandet af en pobel, farlig för statens ändamål. Och att förekomma ett dylikt resultat, derom böra väl alla fäderneslandets vänner, såväl prester som lekmän, förena sig, såvida ordets patriotism icke hos den ena eller andra sidan hunnit öfvergå till ett skal utan kärna, till en tom fras, hvarmed man vid högtidliga tillfällen braskar. son Amerikanerna, hvilka i detta som så många andra fall sortjena att vid ordnandet al Statens angelägenheter tagas till mönster, hafva också insett huru våälgörande det skulle inverka på samhället, om Staten tilläte en och hvar att sjelf sUDUi1ää föra cina -nomalägenha