Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1844, sida 1

—24 Biet i sin gåsaklighet räddat säderneslandet, och jag tycker mig redan höra, huru dess många Mecenater och vänner, i likhet med den odödlige Mänchhausen , utropa: Ta mig fan du detta skall hafva gjort för intet! Åfven jag lör min enskilda del tycker, att Biet borde på något lämpligt sätt belönas för sin lyckliga ensald, t. ex. med en. ny bikupa, minst så stor som en af stackarne vid Wosnezsensk , eller åtminstone med en hekatomb af svartsoppa och gåshufvuden nästkommande Mårtensafton, till hvilken offeroch hedersmåltid det då kunde inbjuda sina goda vänner och trogna grannar, invila Minerva och den politiske hvalsisken. Skulle de värde gästerne derefter behaga en liten dans-lek, t. ex. de tre narrarne, så är jag fullt öfvertygad om, att de många, som nu, genom Syenska Biets påhitt, framför sina predikater och epitheter komma att slippa den förtretliga bokslafven O, skola med största nöje i verlden betala violerna. Li . Jag har åtskilliga gänger tagit mig friheten fästa din uppmärksamhet på, huru Svenska Minerva då och då kringnaggar vissa kungliga tal och reskripter, och tillika antydt, alt den der naggningen kunde hafva sina randiga skäl, ehuru de icke direkte blifvit lagde i dagen. För den, som aldrig så litet förstår att stafva och lägga ihop, är imellertid nu nyckeln till denna gåta funnen. I sitt 109:de Nummer den förebråelsen, alt uti en constitutionell monarkisk stat vara upprigtiga(!) Rojalister, som vid alla (märk väl: alla) tillfällen sökt försvara konungamaktens helgd emot alla de oförsynta (sic!) inkräktningar, som det revolutionära partiet i tiotal af är sökt åstadkomma. Ty enligt vår (Svenska Minervas) öfvertygelse är Sveriges Konung nägot mer än en person; Han är den första Statsmakten, den återhållande kraften emot alla lömska, eller uppenbara, försök att gifva en otillbörlig öfvervigt åt det demokratiska elementet uti vår statsförfattning. Det är i denna egenskap Konungen alltid kan lita på den sanne Rojalistens kraftfulla understöd, ända till hvilken uppoffring som helst, äfven om denne skulle vara olycklig nog att ej njnta Regentens personliga nåd. llinc illge lacrym! se der hafva vi en i tydliga ord uttalad förklaring öfver Svenska Minervas publicistiska beteenden på den senare tiden! bess utgifvare och redaktör, H:r Expedilionssekreteraren Askelöf, är olycklig nog att ej njuta Regentens personliga nåd och derföre kan II. M. Konungen påräkna hans kraftiga understöd endast i sådana fall, då fråga uppstår om alt försvara konungamakten och dess prerogativer mot det demokratiska elementet i vår statsförfattning. Så snart deremot Konungen gör en, om ock aldrig så liten, koncession åt detta element, så är det förbi med den upprigtige Rojalistens? konungskhet, och han blir då i stället den första statsmaktens vedersakare. — Nu andades verkligen, såsom vi något hvar rätt väl minnas, Konungens helsningstal till Rikets Ständer vid riksdagens öppnande en icke så obetydlig del liberalism. Detta var naturligtvis i Svenska Minervas för ljuset ömtåliga uggleögon elt stort fel emot den äkta, inkarnerade första statsmaktens värdighet, och af detta skäl företog sig ock dess Redaktlör att kalfatra det så, som ban gjorde. Han var emedlertid alltför mycket Hofman, alltför slipad och erfaren att vända sina anmärkningar mot den högsta personligheten. Det var bara Dagligt Allehandas kommentarier öfver det kungliga talet, hvilka bon kommenterade; men på ett sätt som om de deri begagnade uttrycken och vändningarne hade blifvit uppsatte af en skolgosse. Jag tillstår också, åtminstone lika upprigligt som Svenska Minerva är upprigtig Rojalist, att HH. M:t Konungen begick ett stort diplomatiskt fel då han undandrog kammarillapartiets offentliga organ, Svenska Minerva, sin personliga nåd och satte dess utgifvare i den olyckliva nödvändigheten att suspendera sitt kraftfulla understöd mot det påträngande solkelementet. Ått nationen emedlertid kommer att tacksamt halla II. M:t räkning för detta fel, derom är jag fullt och innerligt ofvertygad, och jag vågar äfven two att dess kärlek skall mer än iillräckligt ersätta II. M:t den förlust, H. M:t möjligtvis kunnat göra genom att förlora Hr Expeditionssekreteraren Askelöfs ynnest. vål är emedlertid nu, att både konungen och folket veta på hvilken fot de stå med Svenska Minerva och det parti, hvars sankars härold hon är. Hon och hennes anhängare äro sårdige Pill hvilken uppoffring som helst, allenast konunaen ciändiöof vill hilda dan åserhgldande yttrar nemligen Svenska Minerva följande begrundansvärda ord: Vi skämmas ingalunda för