Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1844, sida 1

Från Riksdagen. I plenum den 4:de dennes öfverlämnades till ständen följande Kongl, propositioner: 1. Förslag till förordning om jords och lägenheters afstående för allmänt behof. 2. Angående ändring af 4, 5 och 6 55 af 24 Cap. Byggninga Balken. 3. Angående Presidenten af Billberghs och KansliRädet Wallerii befriande från den ädömdt ersätmingsansrar i målet. rörande den efter aflidne Tullförraltaren finör yppade balans; och 4. Angående de vid öfverlemnandet af 1841 ärs bevillningsförordning äskade uppgifter till grund för framdeles företagande granskning af minimitariffen ä hemmansvärden. Diskussionen i Borgare-Standet öfrer Representation srågan: (Forts. fr. N:o 102.) Hr Voedhberg: Då jag sista Riksdag röstade för det nu hvilande förslaget till national-representationens ombildning, kunde det mähända anses öfverflödigt. att jag nu yttrar mig; men då hvar och en, uti en så vigtig fråga, bör utrycka sin opinion, vill äfven j gifva mig tillkänna. Att man redan år 1810 ansåg ståndsfördelningen skadlig för landet, synes af dävarande Konstitutions-Utskotts betänkande, der det förekommer: Om, enligt en redan länge kand uppgitt, det är en sannire. att, då lagen bör vara ett uttryck af allmän vilja öfver ett gemensamt föremål, år en corps vilja. såsom sådan, lika litet som den enskilda menniskans, den, som. i ett dylikt falls bör komma i fråga; lärer man också medgifva, at! den lagstiftande maktens nuvarande fördelning i fyra stäånd, med särskilta korporalionsrättigheter och deruppa grundade anspråk, då den i många fall förorsakar brist på tillräcklig upplysning vid ärendernas afgörande, synes degentligen vara pjörd blott för bevakandet och bibehallandet af serskilaa intressen, och att den säledes, så mycket som möjligt, tyckes aflägsna den förening till gemensamt nyttiga ändamål, som bör vara afsigten med all god lagstiftning. Utskottet har ock funnit depna theori af erfarenheten bekräftad, och har således ej kunnat undgå att erkänna. att uti ståndsfördelningen lag större delen af anledningarne till det missförstånd, det uppehåll och den oordning i ärendernas gång, ändteligen till de ståndstvister, som så ofta söndrat nationen, skakat samhällsordningens grundvalar och kullstörtat statsförfattningen. När man redan år 1810 kunde så yttra sig. föruudrar mig ej, att öfvertygelsen i detta fall, efter öfver 50. ärs förlopp, vunnit än mera stadga och fasthet. Man fördömmer i allmänhet den låga valcensus, som blitvit antagen i det nya Representationsförslaget och förespeglar de största vådor såsom härflytande derifrån. Det påstås, att de blifvande riksdagsmannavalen skola framdeles komma att bestämmas, om just icke af fattigdomen och torftigheten, dock af de små och minst bemedlade fjordägarne. På sädant sätt skulle representationen, längt ifrån att vara ett uttryck af bildningens och den större förmögenhetens rättmätiga anspråk, komma att utgöras af backstugusittare. Utan alt vilja ens utpeka allt det öfverdrisna och orimliga i ett sådant påstående, låtom oss blott Öfrertänka den satsen, om det är så alldeles gifvet att folket bör ensamt representeras af de större fastighetsegarne och deu större förmögenheten. Man föregifver nu, att rikedomen har större intressen att bevara, än de små fastighetsegarne, och att således dea skall med större uppmärksamhet följa de allmänna ärendernas gång. Detta är ofta falskt; ty vid alla de tillfällen, då samhällets stora intressen komma i fråga, eller då större och mera betydande brymingar äro förbanden, da är det merendels de mindre bemedlade samhälsmedlemmarne som lida mest. Den rike har alltid medel att, om icke afvärja, dock ätminstone berga sig i stormen, under det der wmivdre bemedlade nödgas underkasta sig alla chancerna af fosterlandets skakningar. Med skalden kan man, i fråga om den arbetande klassens värde, säga: