som kan tillerkännas en resormsräga, beror af den större eller mindre pluralitet, som den erhåller i de det egentliga folket representerande Stånden, och 6:to, att till och med minoriteterna i begge dessa stånd kunna åt en dylik fråga gifva ett större moraliskt värde, än hela Adelsoch Presteståndets majoriteter tillsammanstagne. — Åcskilliga af dessa korollarier äro väl icke annat än satser, som det frisinnade partiet länge drifvit och sörsvarat; men det kan dock alltid vara bra att hafva deras sanningsenlighet erkänd, älven af motståndarne. Många onödiga diskussioner kunna derigenom besparas, och striden flyttas allt mera in på det omtvistade området. — Svenska Biets i ett annat Nummer gifna förklaring öfver sina här ofvan citerade yttranden kan endast få gålla såsom ett pater peccari till dess anhängare för dess plötsliga öppenbjertighet; ty hvad det hafver skrifvit, det hafver det skrifvit, och det är nu försent att ängra, att det råkat sqvallra ur skolan. Hvad som tilläfventvrs äfven i sin mån bidragil till att ståsja utbrottet af de konservalives skadeglädje öfver representationsförslagets af dem beredda fall, är det tal, hvarmed Statsrådet Friherre Nordenfalk, å samtlige Konungens rådgisvares vägnar, genast vid diskussionens början, den 28 Augusti på förmiddagen, helsade sina ständsbröder, och hvari han bland annat yltrade: alt om man af Regeringens för tillfället intagna neutrala ställning till de mot hvarandra kämpande partierna droge den slutsöljd, calt Regeringen vore likgillig för nalional-representalionens förämdring och förhöättring, si vore en sådan uppfattning origtig och slutsatsen orättvis, alldenstund det tvertom vore hans och hans medbröders dinnerliga ösrerlygelse, alt, hsilhen utgång dagens fråga än måtte erhålla, ulgjorde representationssättets förbältring eit ämne af den fosterländska vist, att frågan derom numera icke kunde fatta, Jemlör man nemligen detta H:r Friherrens yttrande med ett annat i samma tal, der det heter, att Konungens rådgifvare, i ett ämne, sådant som det ifrågavarande, aiche kunna tinkas handla utan Hans vetskap och samtycken, så blir slutsatsen naturligtvis den, att äfven H. M. Konungen önskar ett förändradt och förbättradt representationssätt, och alt det äfven är Hans innerliga öfvertygelse, att frågan derom numera icke kan falla. Ålt Svenska Biet och dess patroner under sådana förhållanden ej, så, som de annars nog gerna skulle vilja, kunna gifva luft åt den inom dem brusande glädjen, ligger i öppen dag; ty, huru det än är, så vilja de dock, åtminstone i hopens ögon, synas vara Konungens och Regeringens allierade och icke, såsom de i sjelfva verket äro, blott koryfeer för ett ärelystet och lidelsefullt aristokratiskt parti, hvars lyckas sol är nära alt sjunka under horizonten. — lluru man deraf, att individer, som mycket omgilva H. M:ts person, röstat emot representationsförslaget, velat draga den slutsats, att äfven Konungen skulle bafva varit emot detsamma, kan jag icke rätt tydligt uppfatta, så vida jag ej såsom förklarinasgrund far antaga, att man misstänker dem för att icke hafva någon fri vilja, utan göra sina handlingsr beroende af yttre impulser. Jag vet ganska väl, att detta, thy värr, är fallet med de fleste af våra hosmän; men jag vill ock till mensklighetens beder tro, att undantag från denna allmänna regel kunna finnas, och att det således kan gilvas en Konung, som icke på något sätt vill imponera på sin omgilsnings politiska gorande och lätande, och hosmän, som kunna vara sin monarks vänner och förtrogne, utan att underordna alla sina handlingar hans vilja. En verkligt storsinnad regent frågar icke i första rummet efter, till hvilken politisk lära den undersåte, hvars tjenst han behöfver, bekänner sig, utan om han for öfrigt innehar de redbara egenskaper och förtjenster, som kunna berättiga honom till monarkens förtroende. Eburu således Ilil:rr Lefrån och flugo Hamilton röstat emot representationsförslaget, så kan jag dock, på grund af hvad jag nyss anfört, icke antaga detta deras votum såäsom ett uttryck af en Konungens motvilja för detsamma, utan blott sisom ett uttryck af deras egen enskilla ösveripgelse. I detta fall åtminstone hoppas jag, alt icke varda motsagd af de konservative; men på samma sång måste de då åsven medgifva, att de icke af dessa tvenne vota kunna draga någon för siv särskilt gynnande slutsats, och det är blott detta medeisfvande jag bahöfver, för att hafva bevisat, hvad som skulle