Från Riksdagen. I I Discussionen öfver Represenlations-Resormen. (Forts, fr. N:o 101.) WH Herr Petres anförande: Det anförda torde sara tillräckligt för att bilda en ann föreställning om Rikets Ständers skaplynne uner de första 20 åren från 1809 ars statshvälfning. Besinuningslöst och uter minsta uppmärksamhet pa välan att uttöma staters tillgangar på onyttiga föremal ich obetänkta företag, hade de vid 1829 ars riksmöte seviljat större auslag till det planiösa försvarsverket n regeringen sjelf fodrat. Med en förut sällspord Förmätenhet manades de nu offentligen att, såsom oren lydde, votera fr uniformen. Gränslös var ock erus efterlåtenhet, Leras förgätenhet af det dyrbara i ppårag. för hvilket de såsom nationalrepresentation oro kallade att verka. Kanske hade en lång följd af Irsaker och verknimar hos dem alstra vanmakt och brslappning, samt döfrat känslan för medborgerlig Fygd. Kanske vor de hänförde af de tillgifvenhetsseris regeringen på dem slösade under det den värade deras sanna bestämmelser sin aktning. Teckninn, bristfällig och ofullständig, är för fosterländska unen dyster och nedslående, men ingen oväldig häfFatecknare skall kunna jäfva dess sanning. IM Aldrig egde Rikets Ständer i rikare matt regeringsAaktens välvilja, än vid inträdet af 1834 års riksmöte. I sörtroendet till dem var då så stort, att man på samillets höjder till och med hade för af, igt att framålla Svenska R.ksstånden sasom mönster, värda att Hsterföljas vid frågan om representationers ombildning andra konstititionella länder. Omständigheterne örändrade sig irom kort. Grunden lades nu till en Aatimare förening emellan Borgareoch Bondestånden. werkningarne deruti visade sig i Regeringen vägrad eElaktighet i riksbankens styrelse, i ett allvarligt yrande på vissa förbättringar i samhällskicket. i afslag ide på en del äskade nya statsbidrag och på en föryad Kongl. proposition om utländsk skuldsättning, i al emot Kongl. Maj:ts radgifvare inför riksrätt, m. . Så slutades är 1835 sistnämnde riksmöte, under dystraste auspicier. med apostroferande afskedstal Ride från Regeringen och Prestestandet, samt med tastrofer af hämnd och förföljelse mot enskilde, i Åsunst fallne riksdagsmän. Häruppa föijde afslag på P flesta Ständernas önskningsmal. Indragning uf Åfningar, redigerade i liberal syftning, hörde för en tid All dagordningen. Missbelätenheten med Ständerne ttrycktes temligen oförbehallsamt i åtskillige om sjelsörtroende och öfvermod vittnande statshandlingar, och hh ny miinisieriell. vissa riksdagsmän hotande och sxärt issfirmande. press bildades. Byråkratien frodades en ch nepotismen florerade. Det aristokratiska elemenstfft erhöll ny näring. Favcritstyrelsen, längsamt mogad, stod på höjden af sin inflytelse. Statstyrelsen rföll i ett tillstånd af oefterrättlighet, kändt under amn af tillsvidaresystemet. Vid 1834 års riksmöte hade visserligen Adeln och resteståndet i många vitala frågor på allt sätt moterkat de båda öfriga Riksstauden, men ställningen ellan de förre och de sednare hade dock ingalunda tagit någon vädlig spänning. Dertill bidrogo i vändtlig man landtmarskalhens, grefve de la Gardies ch erkebiskopen von Rosensteins humana och sörAsfindliga maner. Åtminstone inträdde alldeles nya förUpallanden. då vid 1840 års riksdag de sistnämndes benslatser intogs af ordförande, hvilkas högst ovanliga mtt at tillvägagå kunde förtjena en serskild afhandng. Imedlertid framskred första stadium af riksdaen lugnt och stilla. På första inom talmännens rådlägande församling väckta! fråga om opinionsnämnens bildande, afskedade Konungen redan följande Fagen icke allenast den aldrige justitiestatsministern, tan ock en annan högsta domstolens ledamot. De upartementalstyrelsen infördes och Konungen afskedade ia konselj, med nmämning likväl till justitiestatsmiusssister af en sub reatu varande embetsman. Mera un n någonsin voro nu Borgareoch Bondeständens leamöter kompakt förenade. Understödde af blott få urffresteståndets ledamöter, men at en betydlig minorinet hos Ridderskapet och Adeln, lyckades för dem ej rasplott att tillvägabringa flere nyttiga riksdagsbeslut, ufan ock att förhindra vissa vid detta riksmöte tillänkra skadliga åtgärder. Ännu vigtigare statsekonomiska resultater väntade dem, då, i den män riksdaall ten nalkades sitt slut, Adelsoch Prestestånden, unMiller sine ordförandes ledning, intogo en alldeles oväna ad position. Efter flere förberedelser. hvilka jag nu örbigår, gick den förvånade planen omsider i fullordan. Det var nemligen en dag i Juni år 1841, x Bom dessa båda riksstånd. genom deras deputerades Äppsåtliga frånvaro frän förstärkta Stats-Utskottets, i behörig ordning kungjorda sammanträde, hindrade deta Utskott att, sin pligt likmätigt. i vissa maktpåligande riksdagsärender med Rikets Ständers rätt beluta. Denra märkliga, förut oerhörda, tilldragelse hade nästan utseende af en statsvälfning. Den liknade pplösning och anarki. Den var en statskupp, hvaraf aret blöder än i dag. Fruktansvärdt hade den medHört oroligheter af botänkligare art, derest icke Konungen hastigt fattat sitt beslut att ofördröjligen lata Hafblasa riksdagen. Huru Konungen uppskattade det vågsamma i företaget, urskiljes lätt af högstdensammes Fafskedstal till friherre Palmstjerna och doktor af Wingård. Landtmarskalken upphöjdes genast derefter till Nordstjerneordens kommendör, och nästan i samma ögonblick till riddare af Serafimerorden, hvars väraighet äfven blef erkebiskopens belöning. HufvndfråÅgan. hvarom tornerades. var väckt, icke af herreklystna undersåter, syftande på obehörig inskränkning i konungamaktens prerogativer. utan af redligt sinnade representanter, hvilka, kännande det allmännas behof, sökte att på loflig väg vinna redbara statseko nomiska fördelar. Striden. ehuru på deras sida för lorad, hade dock äfven för dem en omätlig inflytelse Till sina följder tecknades den i det djupa skötet a medborgares hjertan. Den skingrade alla irriga före ställningar hos dem, som i det längsta trott på de bå da privilegierade Ståndens rältkänsla och vaggat si; Mi hoppet atl i deras samtliga medlemmar få helsa vän ner af ett gemensamt HÄdernesland. vänner af des framsteg och lycka! Den var afgörande inför allmänn: opinionens domstol, ty den representation, hvars halfv. beståndsdelar lätit en öfvertrådelse af förberörde be skaflenhet falla sig till last, — som derigenom äsida satt den lagbundna ordningen, vikit från sin prakti sku betydelse och förtryckt den makt, hvilkens utö ning blifvit densamma förelagd. — — — den har gi vit ett så sakliskt bevis på sin bristfälliga samman