Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1844, sida 2

EFT E Er Å EÅ ÅCb ER EID. (Fortsättning från N:o 93) ; Med Konung Gustaf I inträdde väl i religiöst vänseende andra och för folket lyckligare förvällanden ; men för att kunna kufyva det mäkiga, katholska presterskapet måste han göra! ideln så mycket mäktigare. I Resterås rikslagsbeslut förordnades nemligen, att kronans dena renta skulle upphjelpas af biskoparnes, domiyrkornas och klostrens öfverflödiga inkomster; warförutan Konungen äfven erhöll rätt att tillegna sig biskoparnes slott och fästen. Till Adelns sörmån deremot beslöts, att de, som voro närmaste arfvingar eller bördemän skulle mot skälig jösen återbekomma de gods och hemman, hvilka deras förfäder skänkt, sålt eller pantsatt till kyrkor, kloster, prabender, begängelse m. m allt sedan Konung Carl Knutssons räfst (1455). Hvad som före denna räfst var gifvet tillföll. kronan. Detta om frälsejord. Angående skaltejord stadgades, att den gånge tillbaka, ehuru länge den borta varit. — Uti ett tillägg vid ofvanbem. riksdagsbeslut, kalladt Westerås Ordinantia, förlorade dessutom presterskapet flere af sina privilegier, såsom rättigheten att endast dömas af andelig domstol; rättigheten att erhälla böter för brott, begångna å kyrkogodsen; rättigheten för biskoparne att utan Konungens samtycke tillsätta kyrkoherdar o. s. v. På detta sätt ramlade hela den hierarkiska byggnaden, och på ruinerna af densamma höjde sig — Konungamakten och aristokratien. Huru litet Gustaf Vasa med all sin sosterländskhet tänkte på att afhjelpa allmogens tryckande behof, visa de många upproren, och den från Småland utgångna hotelsen, alt i Sverige skulle resas Huna-här (d. v. s. att allmogen skulle gå man ur hnse) för att utrota all adel och rensa landet från herrar, hvilka nu, som förut, fortforo att plåga och förtrycka bönderna. Genom ansträngningar till det yttersta måste nu adeln dämpa allmogens resning, och då det var verkställdt, ansåg Gustaf Sveriges rike såsom silt arf och eget, förordnade om det i sitt testamente, alldeles som en adelsman deJar sina gods mellan sina söner och sätter en främst för alt behålla namnets glans och anseende. Den grundsalska åsigten, som man fått under unionstiden, nemligen att kronan, till hvilken skattebonden erlade sin afgilt, egentligen egde hans jord, fann först under Gustal I:s tid sin fulla utveckling och tillämpning och bidrog i icke ringa mån alt grundlägga det armod, hvarmed den skattskyldiga allmogen ända sedan den tiden kämpat. I Konung Johan III:s tid kom en stor del af denna allmoges hemman under Adeln, hvilket ännu mera ökade fattigdomen och eländet. Hvad solkrepresentationen under loppet ett hallt sekel, eller från 1560 till 4614, angår, så kallades till den sista riksdagen under Kon. Gustaf I, utom Adeln och Biskoparne, två beFog prestmän och två bönder från hvar hårad, äfvensom fyra borgare från hvarje köpsi ad. År 1594, under Hertig Carls inflyi I I I ; I tande och tvisterna med Sigismund, finnes et nytt element hafva tillkommmit, nemligen krigs befalet, och 1595 började meniga krigssolketombud kallas till riksdagarne att i förbandlin. garne och beslaten deltaga. Riksdagsbeslulet i Ar boga af den 5:te Mars 4397 har Grefvar, Fri a — ——