Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1844, sida 2

errar, Biskopar, Adel, Friborne Frälsemän lerkeri, krigsbesallningsmän af ryttare och kne tar, Borgerskap, menige krigssolk och Allmog ster 4398 finnes menige krigssolkets ombud ic esälet. Till den riksdag, som straxt efter Cal X:s död hölls i Nyköping år 4644, kallade lla adelsmän, biskoparne jemte en af dom apillets ledamöter och två prester af hva tilt; borgmästare och en borgare från hvarj tad; två bönder från hvarje härad, samt a rigsbesälet hvarje öfverste med någre dess 0 icerare. Adel, prester, borgare och bönde sade sålunda numera genom häfdvunnet bru hifvit anseäde berättigade, att, jemte Rådet allas till riksmötena och representera Svens olket. Att likväl icke denna representations rätt var uteslutande, bevisar det tillkallandfer: af nya samhällsklasser, hvilket understundo egde rum, utan att regenten i sådant afseend gemensamt med de förutvarande Stånden der om fattat något beslut. För öfrigt finner marfsn så väl i Gustaf I:s som i Erik XIV:s och Jc han II:s historia, att Rådet och Adeln anse den afgörande rösten vid riksmötena tillkomm dem. Adeln kallar sig Sveriges kronas mec ledamot och Stöd; de öfrige Riksständen dess emot benämnas blott: andre menige Rikser besutne underdåner. Äfven förekomma i han lingarne från den tiden uttrycket menige Ri sens Ständer, i motsats mot de förnämste Ri sens Ständer? (Rådet och Adeln). Carl IX sä. stade dock föga eller ingen vigt vid dessa d ras usurperade och förmenta rättigheter ; hp honom gällde bönderna vida mera, ehuru hå dock sjelf dikterade riksdagsbesluten. Då den 47-årige Gustaf II Adolph 1611 upi steg på Svenska thronen, förelade honom Rad (kärnan af aristokratien) en försäkran, derulifa nan, såsom Nauman yttrar, Rådets maj på det djerfvaste utvidgas? Bla annat måste den unge konungen lofva att hök Sveriges Råd och Ständer (hvad Ådeln först med beslutande Ständer är förut ådagalagt högre och lägre, andelige och verldslige i tif börlig vördning, myndighet och anseende, sad: bibehålla dem vid sina vålsångna friheter, priss legier, immuniteter, rättigheter och lollige s vänjor. Ilärforutan sorbehölls Adeln utesluta de rättighet till rikets fem höga embelen, öfrif Riksrådsoch kammarråds-embeten, Lagmais sysslor, Ståthållarebesattningar i länen och förnämblige Befästhninger. Häradshöfdinge-ebs: beten skulle konungen tillsätta med lagha sag. tyckio thera, som vederbör effter Sveriges Lagt och derlill helst utnämna Ådelsmhn, som k na finnas tjenlige. För öfrigt förbehöll sig R sens Råd dess vilja och samtycke till nästan i hvad konungen, såsom sådan, ville företaua s Med ett ord: det var icke konungen och Stil: derna, utan Riksens Råd, d. v. s. ett litet i tal aristokrater som regerade. foljderna af denna tillökning i aristokratic I makt uteblefvo icke länge. Se här, huru en våra historiske skriftställare i mörka, ehuru si na, färger skildrat desamme: Den unge konungen måste kämpa för krona. Han uppfostrades så godt som i fi åtminstone mognade hans snille i krisen. h schösde soldater; och då det gällde att uppst la en krigsmakt mot fienden, mäste han mång gång förbise tillståndet i bondens hem, der daten skulle tagas. Förlärliga äro de mint från Gustaf Adolphs tid, hvilka ännu förvara I gamla bandlingar, domböcker och kyrkoböcke sandsorterna. Ödeshemmanens antal tilltog. Qv norna förmådde icke ensamme sköta jordb i ket, och mångel missnöjdt och oroligt utb måste qväsvas med vapen, mången klagan stas med bilan. Det var nu som för Sven jAdeln en ny morgonrodnad dagades ur alln i gens blod. De unge ädlingarne vunno ära I bildning på krigets fält, medan de gamle sle under sig och förtryckte allt, hvad de hem I kunde åtkomma. De fasansfullaste förföljelser: öfvades emot bönderna, och man kunde tro: då man läser de gamla bandlingarna, förflyt till Rysslands barbariska område. I synne var det i de östra provinserna, i Esthland Lissland, som aristokratien, en gigantisk blodig vexte och gödde sig af de förtrycktes merg I blod. Visserligen sökte Gustaf Adolph alltid srämja rättvisan och skydda de förtryckta, n huru skulle nödens klagan kunna hinna är bort till honom på hans segrars lysande ba då alla domstolar egdes af ädlingar, hvilka i svoro fallna för att backa ut den ena den dras ögon?.... Der krigsbytet icke räckte til aristokratiens slösande händer, der gjorde anspråk på ersättningar och belöningar at re sringen, och den frikostiga Christina gaf, — I gaf så länge något fanns att gilva, så länge och med falska räkningar presenterades, och f gade icke efter, hurudan den krona skulle I va, som hon gaf sin kusin. Han måste gen i, gripa till svärdet, och hans politiska örnb I uppgjorde planer, lika lysande och sköna, s Custaf Ådolphs, ehuru den lappre Carl Gu KR 2 ( I H I I I