Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1844, sida 1

ga kan det verldsliga frälseståndet såsom sådant, räkna sin uppkomst. Jag har förut yttrat, att det var under de långvariga, efter Stenkils död inträffade, borger liga kriget, som Adelsväldets planta horjade al tillvexa och frodas. Men vid sidan af henne ha de uppvuxit en annan, lika förderflig, som skju tit ännu djupare rötter i den bördiga jordma nen. En ny makt i staten hade genom kristen domen tillkommit, nemligen det romersk-kathol ska presterskapet. bet andeliga frälse härleder sig troligen de facto från den tid, d kyrkor allrafö irst började komma i besittning a jordegendomar. Genom Konung Sverke Carls sons bref af år 4200 erhöllo kyrkogodsen i Sverig uttrycklig bekrästelse på frihet från utskylder til kronan, hvilken fribet ar 4219 utsträcktes till rät tigbet för biskoparne, att a nämnde gods upp bära de böter, som annars tillfallit Konungen Magnus Ladulås bekräftade dessa privilegie genom bref af den 29:de Juli 4284, hvarefte de erhöllo en ytterligare utsträckning al Konun, Birger år 1505, o. s. v. Redan i början a det 15:de seklet finner man biskopar och prela tex hafva säte i Rådet och bekläda värdigheter af konungens kansler, i anseende till den högr kunskap, som ersordrades för detta embete. 4 deln, så väl bördssom tjenste-adeln (och til begge dessa kafhegorier kunde numera ofta er och samma person hänföras) hade, såsom forus år nämndt, blifvit ännu mera vigtig under de väldsamma inre stridigheterna om thronföljder emellan mäktiga hus, hvilka å ömse sidor äsla des att skaffa sig anhängare. ÄAllshärjarthin er hade för det mesta upphört med de gamla off ren, och aristokratiska, oftast mot hvarandra fi endtliga konsederationer, i hvilka äfven folke mer eller mindre blifvit indraget, bade tillvälla sig myndighet alt besluta i rikets angelägenhe ler. Folkets makt hade de facto ofvergel till nämnde klasser — Presterskapet och Adeln. Genom förbund dem emellan och under deras inflytande lyckades det den väldiga Folkunga. ätten, beslägtad med alla tre Nordens konungabns och ända från Birger Brosa (F 4202) i besittning af Jarlaembetet, att blifva upphöjd pi thronen. I stället för de många forut stridisgherrepartierna, säg man nu ett, för demokrati. en fruktansvärdt, mera mähligt förbund emellar regent, kyrka och adel. Den gamla demokra tiska författningen blef väl bibehallen genom la zarnes hokstas; men UIlerrarne höjde sig öfrer lagen. Konungamakten och de Stores välde för slarktes, och, såsom Geijer uttrycker det, öt. verensslämde blott i ett, nemligen att hålla mängden under tygela; byarfore sjelfsv ål. dets tidelvarf för de mäktige blir lagstift ningens för folket. Främmande grundsatser började allt mer och mer bana sig väg till Sverige. Af historien vele vi, all Magnus Ladulås ej var döf för främmande radeifvare, och att i allmänhet Folkungarne, hvilkas konungamakt företrädesvis kallas den Svenska Medeltidens monarki, voro benägna för de Tyska feodalarundsatserna, af hvilka äfven lagar och författningar visa spår. Efter vexlande olyckor och brott störtades Fölkungaåtlens välde af defsammas förra bundsförvandter och stöd — Kyrkan och Adeln. De Store, hvilka ej unnade kronan åt hvarandra, införde sremmande sörtryckare i landet; de abeslutade om thron och rike efter tillfålliga inleressenvo, och genom sådana knös äfven de tre Nordiska rikenas bekanta sörening. 40fver hela Sverigev, yttrar sig en alltför tidigt hädansängen häfdateknare, aspridde sig en mängd små herrskaper, hvilka ville anses såsom sjelfständiga och oberoende herravälden, endast genom sin vidd olika konungariket: de stolta Herremännen besästade sina borgar och företogo sis att inom dem trotsa allt inträng, allt öfvervälde. Genom inbördes förbund befästade de förnämsta af Adeln och Presterskapet sin makt. be bekrältade dessa förbuud, till inbördes stöd och förkofran på folkets bekostnad, genom helig och dyra eder. Genom att befordra hvarandras fördelar ryckte de allt flere län från kronan, hvars inkomster också, genom den frälsenatur, som Adelns och Presterskapets gods iklädt sic, i ofantelig mån förminskades. bå hisprungo Adelsmännen och äfven mänga af de höge prelaterne, som riktat sig af länen och kyrkogodsen, regenterne med lån, mot panter af slou och nya gods. Äfven Tyska riddare och äfventyrare, som egde eller tillskansade sig vägon penningesumma, kommo för att söka vinst i Sverige, i det de genom pantrått förskaffade sig län af de behöfvande konungarne. Bo Jonsson Grip hade genom alla möjliga medel samlat sig en oerhörd rikedom. Han var den tidens Rothschiid. Utan hans samtycke och bistånd kunde regeringen ingenting uträtta, och efter hans död tillsatte hans testaments-exekutorer en ny regent i Sverige och fördrefvo den siste Folkungen. Under unionstiden infördes det tillochmad Avdantliann 2 nntullansarna att saka Ane nnna