Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1844, sida 1

genten skulle få kopa eller panta till sig och kronan något frälsegods, allidens:und riddersbapet och frälset derigenom förnedrades. konunzarne måste derföre, liksom adeln, genom valdgästuina och gärder, kastade på allmogen, söka sina intrader, ock de, som årogo rikets innga, fingo heta d0otrie, ofrälse och vanherdige.o Bandenamnet, förut så hedradt och ansedt, rakade derigenom småningom i förakt. Tikväl visade sig ännu, att allmogen utgjorde folkets kärna, sdå Engelbrecht trädde i spetsen för densanu Det var en strimma af frihet, af en sann och ädel srihet, stödd på mensklighet och rättvisa, som då uppgick öfver Sverize. Men detta norrsken försvann snart: det fördunklades af Adelns ränker, och den ådle srihetshjelten föll för en fanatisk adelsmans nidingshand. — Sturarne. ehuru sjelfve af adetig härkomst, insågo allmogens värde och sökte en skönare, mera sosterländsk ära i Engelbrechts spår, än den toma rang, som förlänades af en utländsk konunas riddarslag. Sturen fick äfven derföre uppbära den öppna förebråelsen, aatt han ville göra bönderne till Herrar, dem naturen ämnat till skattskyldige och trålar.9 Delta var aristokratiens grundsats, oförställdt uttalad, och denna grundsats uppenbarade sig sedan alltjemt i Svenska adelns göranden och låftanden. Iuruvida den ännu hunnit utplånas ur Svenska adelsmännens bröst, lärer väl tiden ultvisa. ) Att allmogen under sådana förhållanden var utesluten från all delaktighet i lagstiftningen, soljer af sig sjell. Blott en skymt af det fordna oberoendet och sjelfständigheten hos odalmännen återstod, nemligen 4) i den s. k. provincialrepresentationen, som a) valde domare och b) deltog i beviljandet af utomordentliga skatler; samt 2) i en slags folkrepresentation, som bestod deri, att landskapens sanellige orobud skulle gomensamt välja konung. hnomarevalet tillvick i Svealand på det sött, att konungens länsman jutvalde 42 män af allmogen, hvilka sedan valde domaren; i bevil lningsfrågor a sgjoreles saken af biskopen, två prester, sex frälsermän och sex bönder. IIuru stadgandet om folkets rättighet alt genom sina representanter välja konung eslerleldes, vittnar historien. — konung Magnus Ladulås utgaf ett edikt, som bjöd, att ingen, utan att särskilt vara kallad af konungen genom bref eller bud, fick infinna siv vid rihets Samtalu, såsom riksmötena då kallades. Adeln och det högre presterskapet, hvilka med konungen delade makten, kunde deremot råkna sig såsom sjelsskrilne deltagare i dessa sanmmankomster. Representanter från Staderna träffar man först viji Magnus Erilssons val till konung är 4319. Den äldsta riksdagskallelse, svenska häsderna känna, är daterad Lund den 29 Augusti 4559 och i den befaller nyssbem. konung till inställelse i Calmar d. 42 nåstsoljande Oktober, asyra män af allmogen från hvar lagsaga, utsedde män från hvarje köpstad, två kaniler från hvarje domkyrka med deras biskop, samt (utom Riksens Råd , som särskilt med konungen öfverensko ommit om att inställa sig) alla andra konuuÅ ns och riksens män, som det angick och som ville komma för rikets eller sina egna angeläsenheter.o — Sedan aristokraternas makt, såsom förut blifvit visadt, allt mera utvidgat sig, kallades borgare och bönder ej ostare till rihsmötena, än vid hotande faror, eller då annars frågor af stor vigt för statens bestand skulle förekomma, eller då de maktegande tillifvenlyrs ville hafva dessa två, numera lägre Stånden iill motvigt mot något palli. ellerretlago blef nu benämningen på de mäktiges allmänna sammankomster, och den behölls äfven sedermera för de riksmöten, i hvilka städernas och böndernas ombud nägon gång fingo deltaga. — På riksdagen i Upsala är 4470 förekommer för första gången det lägre presterskapet, och på mötet i Wadstena påföljande året for första gången bergsniken ensom deltagande i riksmotesförhandlingarne. Till sin hyllning i Stockholm 1520 kallade Christian tyrann aslriborna, srälsemän, kopstadsmän, fyra odalbönder af hvarje häran samt häradshöfdingarne, dock alla dessa — endast från Upsala erkebiskopsdöme. De privilegier, hvilka före Gustaf I:s tid blisvit i särskilta handlingar Adeln tillsorsåkrade och som konungarne i sin ed tillsörbundo sig att upprätthalla. voro, enligt Nauman, i korthet följande: s) Shallefrihet för sin jord, siu person och sitt bus, dock sträckte sig ej denna fribet i afseende på utomordenlli iqu gärder. 2) Fribet från förbindelse att berbergera resande. 5) Frihet från vissa onera t. ex. att till utfodring emottaga ett visst antal af konungens eller hans förläningsmåns hästar. 4) kaåttigheten att på sina gods uppbära den andel af böter, hvilhen anvars bordt tillfalla konungen. 5) Råtlighet för den bögre adeln att belästa sina gårdar och gifva vissa brottslingar en fristad på desamme. 6) Domsrält öfver egna hosmän eller tjenare . 5 4? — 1 fresan Am ininrien