Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1844, sida 1

jlysa med ett öfverflöd, som ur odalmannens hus småningom uppsögs till hofvet, var det helt naturligt, att glansen, om ock ej makten, skulle falla på deras sida. Bonderne uttalade mer än sen gång, vid uppbördsstämmor och konungens gästningsbesök, sin opposition mot den blifvande adelskastens anspråk, hvilken redan då, likasom alltid sedermera, sökte att skjuta konungamakten framför sig. Så länge riket icke var ett valrike, kunde dock sjelfva konungamakten icke utbilda sig i någon rigtig aristokratisk anla: Det var först i splitets ach de borgerliga tvisligheternas jord, som det blisfvande svenska Adelsståndets planta, under tider af oreda och mörker, skulle frodas, och dessa uteblefvo ej heller, då ett tillägg vid Södermannalagen (hvilket sedan infördes i Magnus Erikssons och Christoffers landslagar) stadgade, att Sverige var ett valrike och icke ett arfrike. Sin första glanspunkt kunna de store (Herrarne, såsom de i sordna tiders handlingar kallas) räkna från konung Slenkils död är 4066, då det stora borgerliga kriget mellan kristendomen och hedendomen utbrast, i hvilket de särskilta solkstammarne (Svear och Götber) i mer än 200 är kämpade om, hvilken af dem, som skulle gifva landet en konung. Under dessa inhemska oroligheter, säger Nauman, veste, på solkväldets och äfven på konungamaktens bekostnad, de Stores myndighet. — Men vi vilja ej gå händelserna i förväg, utan återvända till undersökningen om vär Svenska Adels ursprungliga uppkomst. Den fries motsats var trälen, rättslös och från äldsta tider behandlad föga bättre, än ett ting, till dess kristendomen något mildrade hans belägenhet. Redan landskapslagarne sorbjuda att sälja trälar, att göra en sriboren till träl och att gilva sig sjelf i träldom. I förra hälften af 14:de seklet asskassades träldom, såsom ett fritt folk ovärdigt, helt och hållet. Blomman af de fries klass var Odalmannen, som med full och oinskränkt eganderätt innehade jord och icke trädt i konungens eller någon annan persons enskilla tjenst, utan var en man för sig, en oberoende patriark för sin familj, inför lagen ansvarig för de sina, den egentligen aktive slatsborgaren. Var Odalmannen af konungaslägt och genom ådalagda mandomsprof gjort sig en sådan börd värdig, eller hade han bevisat landet utmärkta tjenster, genom stora krigiska bragder vunnit namn och ära, eller genom rikedom (t. ex. Skoglar Toste) skaffa sig inflytelse, så hölls ban af de öfrige i högre anseende, likväl — såsom Nauman uttryckligen anmärker — utan ökade politiska rättigheter, hvilket anseende äfven gick i arf till hans efterkommande. Och sålunda uppstod redan i äldsta tider ett slags Börds-adel, hvars medlemmar, gång efter annan, uppträdde såsom ansedde härförare, konungens rådgifvare, stundom i strid mot dem (t. ex. Rag vald Jarl), dervid understödde af sina fränder och öfrige odalmännen i sin hembygd. Namnet Jarl antydde ursprungligen en på hög börd grundad värdighet; konungens höfdingar i landskaperne fionas dermed utmärkte. Men det öfvergick i 42:te seklet att beteckna det högsta embetet, konungens representant i riket, destomera mäktig, ju mindre konungen under partistriderna betydde, befälhafvare öfver krigsmakten och dömande konungens dom. Herse är ett namn, som man i Sverige finner tillagdt de gamle häradskonungarne. Thignarman var en hedersbenämning, som fordom synes hafva lillkommit konungar och deras ättlingar samt hvarje Jarl personligen, men ej hans afkomma. Börd och tjenst gålvo anspråk pårthignarvärdigheten, hvilken Konungen förlänade åt ättstore och utmärkte män, äfven bland sine tjenstemän. Utom bördsadeln finner man äfven en Tjenstadel, under tidernas lopp lika myndig som den förra. De, som inträdt i Konungens enskilta tjenst, vare sig som lifvakt, som krigare, hösdingar, ombudsmån, besälhafvare på Konungens belästade slott och gårdar, kallades konungens soljemän (comites), erhöllo af honom esomoltast skatlefria förläningar och lade derigenom grund till denna slags adel. Hemman, tjenliga att af konungarne sålunda, för bevisade tjenster, förlänas, erbjöd Upsala Öde, och sedan skattefriheten en gång kommit i fart, så blef det en fördel, som lockade sjellve Odalbonden in i denna hofmännens skara, om han kunde få befrielse trån de vanliga utskylderna, hvilka ökades på de andra landets innnebyggare i samma mån som vissa af dem derifrån befriades. Fast rot i Svenska jorden fick dock Adelsväldet först genom den af Magnus Ladulås införda s. k. adeliga rusttjensten, hvars utgörande befriade landets förmögnare innevånare från erläggandet af alla skatter till Konungen och gjorde dem till frälsemän. betta skedde genom den bekanta