Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1844, sida 2

SHU ASA A — and der GÖTHEBORG. me Utrymmet har nekat oss att reproducera de i ånden hållna talen och göra vi nu ett undang härifrån med Hr Theologie Doctorn och Erebiskopens, endast derföre, att det är ett det tsöktaste bevis på, hvad Svenska folket bar att änta af det högvördiga ståndet. Måtte natioen blott af sådana sig företeende tecken i tide ira sig alt inse rätta betydelsen af den posiion prelaturen intagit, och vi äro förvissade, tt medel låta finna sig, huruvida ett aflto indelig högfärd uppblåst presterskap och en sef idrys adel skall längre våga sätta sig hånande P ch irotsande emot ett helt folks önskningar. m Erkebiskopens Helsningstal till Presteständet. Älskade bröder och vänner! Vi hafve, såsom Christna höfves, börjat vårt sammanträde med bön sin Gud om nåd och hjelp till våra riksdagsförrättningar. Visdomens och råds, kärlekens och kraftens ande lede oss i all sanning! Kallelsen är icke längre den åldrige, vördnadsbjudande Konungens. Det milda, äfven mot de trotsiga af Hans barn, försonliga tilltal, hvarmed den ädle så storsinnadt slöt den sistl. Riksdagen, var Hans svansång till Rikets Ständer. Ovansklig ära åt snillet. dygderna och välgerningarne! Presteståndet särskildt hyllar tacksamheten för den aktning, i hvilken den vise holl vår bestämmelse, och for den landssaderliga vården om våra angelägenheter. Arfvingen till den ärorikes kronor har tidigt velat samla Svenska folkets ombud kring sin thron. Vi hafve svurit Konungen vår trohet; vi skole ock visa denna trohet i det biträde och den rådighet vid riksdagsärenderna Konungen eger alt af oss vänta. Vi böre från början betänka vår ställning. En oro går genom tiden, sedan denna rubbat sinastöd. Ju mindre mängden gör sig reda för sina önskningar, desto mera sväfva dessa omkring politiska ämnen, de mest obestämda och ombylliga af alla. Det regelband till lydnad för Guds och menniskors ordning, Christendomen ålägger, hafva många asfkastat, och derföre irra de, hänförde af sjelsviskhet och obändiga anspråk. Inför dem gälla icke andras rättigheter, men endast deras egna, ofta öfverspända. Samhället är för dem icke längre ett dyrt anförtrodt arsvegods att vårda, tillgodogöra och efter hand förbättra, men elt uppgifvet gärde till försök, helst efter främmande mönster. Likväl har hvart och ett folk sin egenhet utpräglad i dess historia. Men det folk, som icke aktar denna, afkunnar sin egen dom till förgängelse. Ett statsskick, lösryckt från rötterna i fosterjorden och i går på fri hand tillverkadt, har ingen morgondag, än mindre nagon tramtid. Ersarenheten borde, såsom samvetet, dölja intet, borde lära att icke sky htankan på förra selsteg och ångern öfver förut begångna synder. Sveriges häfder äro ock rika på varningar, och dagens händelser ställa sig för ögat, slående isin likhet med det oss vederfors för icke fullt ett århundrade sedan. Partierna sletos då om makten och gafvo fäderneslandet till spillo. Frihet var ropet, men förnedring verkligheten. En kraftfull Konung gaf nyligen kungligheten sitt tillhöriga anseende och Hans styrelse har sått sin gällande bekräftelse af den allmänna, djupa sorgen öfver hans bortgång. Sorgen är helig och fridlyser fsån Jättsinne och obelänksamhet. Vår Konung har erhållit ett rikt arf af ära att upprätthålla, och vi ett lysande minne af kraft och vishet att efterfölja. Det borde således vara möjligt att dämpa folkyrans ifver. Hvarje fosterlandets sansade vän göre sin skyldighet. Vi böre Så göra vår, såsom prester och vetenskapsmän, sanilningens lärare och vårdare, icke lekdon för stunfdens ombyliga vindkast. Den byggnad, vid hvilken vi äro anställde arbest tare, höjer sig oafbrutet genom åldrarne. Äfven h såsom Riksdagsmän skole vi verka för det varaktiga och dock fortgående, religion. bildning, sam— hällsordning. Vi skole sörljena våra medssänders aktning, då vi icke söka vår enskilda, men, enligt I kallelse, mång mans nytta. Mer än en gång har in I detta stånd gifvit en välvillig hand till fädernesfI landets räddning; denna hugnad bjuder sig åter in an vid de vigtiga frågor denna Riksdag framförer. e-Rent och allvarligt uppsåt, uthållig kraft, oaslålilig besinning, orubbligt lugn utmärke oss: och Vi skola få, om icke af den föränderliga meningen dock af de godas och framtidens dom 055 till—k— av Coe TOT — tt pr la Icins An na lijd ch ns m erkänd äran, som enligt skaldens ord tillkommei den vise, quem non civium ardor prava jubentium Mente quatit solida — — — Ehuru tryckt af ären och försvagad af en lång varig, svår sjukdom, har jag hit följt min Ko nungs kallelse och mitt embetes kraf. Jag behöf ver undseende och begär det af broderkärleken Med undergifvenhet öfverlemnar jag åt den Gu: domliga Försynen skickelsen, antingen att me glädje öfver sosterlandets bestånd och förkofratr få återvända efter Riksdagen till de mest älska de pligters fortsatta vård, eller. att med mil störste företrädare, Spegel, gå från en Riksdag grafven, med grämelse ötver Sveriges stundande ofärd. Af inga skiften lider min kärlek till de stånd jag tillhör. Att bibehålla dess förtroende är min flit och min ära. Herren vare med eder, bröder! Med mig varc ock Herren! Södra snällposten medförde i går afton Hamburgerpost af den 29de samt Engelsk af den 261e, med underrättelser från Paris af den 25te samt Madrid a den 18de dennes. dUAUA. mu