Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1844, sida 2

sökas inom ofrälse-personalen, skulle till den grad glömma sina pligter mot underhafvande och kamrater, att de i detta ögonblick ställa sig fram, för bevarandet af detta krassa börds-adelskapdenna danviksmässiga sjelfskrifvenbets-princip, detta förnedrande fullmakts-schackreri, som redan så allsmänt förbatas och föraktas. Och likväl finner man en ej obetydlig del af dessa, det sunda förnuftets och folkets, och kamraters och underordnades vedersakare, just ibland sådana som sjelfva, såsom det kallas, upphöjts i Adeligt Ståänd! — Nå-nå! de äro ock af det gamla systemets barn — de hafva blifvit af det upplyftade — och då kan man icke fordra, att de känna några pligter emot ett folk, som för detta Sveriges plågoris aldrig var annat än ett medel att tillfredsställa egen maktlystnad. Och det är likvål på dessa, som Svenska folkets närmaste framtid nu måste snart bero? Det är på deras röster, glömske af allt, ja, till och med af den mottagning de med skäl borde vänta sig, af sina landsmän och egne ofrälse underlydande eller kamrater, vid hemkomsten, som nationens lifsfråga nu skall bero? Och det är i de-sa, till hvilka en Regering, som äger laglig rätt att aflärda dem, icke ens vägar såga: veten hvad J gören! Men — blindheten går långt, då ingen känsla för menskorätt, menskovärde och samhällsrätt, leder handlingen, utan blott egoismens ögonblickliga bud följas. Man skäms lika litet, att till stöd för sin riddarhus-fåfånga nu åberopa. hvad Adeln fordom varit för fosterlandet, som Erkebiskopen drog i betänkande att i sitt tal skryta öfver, huru presterskapet ofta räddat detsamma. Mig undras, när det var som storverken skedde? u x A — —