Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1844, sida 1

D —j—j—f—f—c—-aS-— ——— —— — )rnn RA AR land der religiositeten står högre än just i detta Amerika, som hvarken har nåägon ecclesiaslikminister eller nägra förkättrande konsistorier. Med afseende på religiositesens ståndpunkt i Amerika säger Tocqueville: aLAmerique est le lieu du monde oi la religion chråtienne a conservå le plus de vårilable pouroir sur les ämes; et rien ne montre mieux combien elle est utile et naturel å lhomme, puisque le pays oi elle exerce de nos jours le plus dempire, est en möme temps le plus eclaire et le plus libre. I detta Tocquevilles omdöme instämma alla, som på närmare båll varit i tillfälle att med en fördomsfri blick se på de amerikanska förhallanderna i religiöst hänscende; alla vitsorda de huru ansvelägna de amerikanska presterna äro alt genom nit och ett sådant lärans förkunnande, som tillfredsställer folkets retisiösa behof färskaffa sig förtroende och kärlek; A det förefaller besynnerligt att ett folk, hvi man beskyllar för, att mera än andra nationer vara bezifvit på materiella sträfvanden, skulle vara just det som mest nitälskade för, mest var senomtränadt af en sann och lefvande religiositet, så är detta icke mindre säkert än det är ett talande bevis för, att då den sanna religionen befrias från en statskyrkas tvång, skall den alltid bibehålla sig vid större renhet och ett högre lil. Ty den är då ej bemångd med politiska inleressen, utan endast den moraliska sanningens interesse bestämmer dess värde. Deremot är det af allmänna ersarenheten bekräftadt: aatt så snart en religioossekt blifvit statsreligion , blifvit exclusiv kyrka, är det merändels förbi med allt framåtskridande till en högre utveckling, förbi med all forskningsifver, med det fordna berömliga sträfvandet för moralisk renhet, och religionens tjenare hängifva sig i stället åt enskilta inleressen, åt stats-intriger och partianda samt nedsjunka till politiska mäklare och partigångarev). Hvad religionen kan vinna derpå at den blifver amalgamerad med för den alldeles främmande politiska interessen, är mer än svårt att inse; då det deremot är mycket lätt att hegripa hvarföre Clerici gerna vilja hasva en finger ) med i politiken och den verldsliga lagstiftningen. Det kunde visserligen här vara på sin plats, att närmare se på det olämpliga, det förargelseväckande i vårt presterskaps aflöningssålt; men då detta ämne ensamt behöfver belysas i en större afbandling och Insändaren för denna gången ej vill taga Redaktionens af Handels och Sjöfarts Tidningen godhet alltför mycket i anspråk, lämnar Insändaren denna frågas behandling till en annan lägenhet, och vill för att återkomma till sitt egenteliga ämne (statsreligion i allmänhet) besvara det inkast han ofta i mundteliga samtal måst vederlägga att nemligen: om den borgerliga lagen och samhället icke toge religionen under sina vingars skugga; så skulle den större massan af folket snart icke hafva någon religion mera. Vederläggningen af denna fras ligger i den omedelbara differensen imellan de bida begreppen: sann religion och formell kyrka. ben sanna religiositeten kan hvarken framkallas eller upprätthållas af positiva lagbud, och hvarje försök i denna väg skall endast framkalla ett eluderande af de orimliga lagarne, alltid farligt för det anseende som bör tillkomma lagen i allmänhet. Kronofogden och Länsmännen äro inga funktionärer egnade att upprätthålla en sjunkande religiositet — endast den toma kyrkliga formen, religionens synliga omklådnad kunna de nödtorfteligen lappa, och tvinga folket att gå i gevär för den kyrkliga unilormen, men på samma sätt som en högvakts manskap går i gevär då det ser den till Jägare utspökade drängen bakpå Excellensens vagn, utan att det manskapet) bryr sig om att se sjelfva kxcellensen, langt mindre att i sitt hjerta älska och högakla honom. Dessutom är det en tämmeligen ensaldig sarhäga, att ett folk skulle kunna för någon längre tid blifva utan någon reigion — historiens vittnesbörd är alltför tydligt i detta fall. Ilvarje menniska har ett inneboende behof af ett samband med Gud ett behof att i en med dess inre öfverensstämmanle cultus dyrka och ära sin Gud och den som dessa fall framställde sig såsom ett undanag från den allmänna regeln kunde också räkna på medmenniskors förakt och misstroende. Insändaren, som i öfrigt är en vän af det nu på Riksens Ständers bord hvilande repreenlations-sörslaget, tror sig i det föregående hafva med tämlig fullständighet angilvit de grunler, hvilka föranleda honom att för sin del gilla det hvilande reform-förslaget då det proTA sm — — ) Presteståndet vid närvarande riksdag tyckes vilja bevisa att insåndaren känner sitt folk. Red:s anm. ) Ja, gerna två fivger, till ock med båda hän— —— nr—ennnn 2z2 — — — —— — —