Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1844, sida 1

så sall så se, att en stor del af menniskor är anstucken af en ganska elakartad scepticism, elakartad, emedan den sria verksamheten och discussionen är utestängd från ett öppet uppträdande inom det religiösa gebitet och måste antaga karakteren af smygeri, så vida förföljelse vill undvikas från den statskyrkliga sanilets-kordongens sida, hvilken dock, såsom alla quarantänsinrättningar, visat sin oförmåga att uppnå sitt ändamal. Ilvarsore skall man då bemöda lIsig att skapa hycklare? Äro då grundsatserna i rätt och moral fastkedjade vid någon positiv religion? Tro icke millioner menniskor på Kristus utan att detta i ringaste mån förhindrar dem att vara pligtförgätne, åreförgåtne och föraktlige medborgare? Ja, skulle man icke till och med kunna bevisa (Insändaren vill när som helst styrka det) att Professorer och Theologie Doctorer finnas, som till allmän förargelse vandrat omkring raglande på öppen gata midt på ljusa dagen; att det finnas statsreligions-tjenare, hvilka sköta allting heldre än sina embeten, som handla med jordagods, liksom vore detta deras mission i lifvet; att det finnes Prostar, hvilka i spel och dobbel tillbringa hela veckan i någon nästgränsande stad och komma som kurirer ut till sina kyrkor om Söndagen, utan att sjelfve veta, i hvilkendera de skola predika först; att presterskapets girighet öfvergått till ordspråk i folkets mun; att de prester finnas, hvilka äro mera bränvinsfabrikanter och befordrare af demoralisation, än de äro en upphöjd religionsoch sedoläras tjenare; dessa alla, som företrädesvis tillhöra statskyrkan, borde väl också företrädesvis genom sin vandel bevisa dess förträffligbet. Men om nu ett dylikt uppförande väcker aldrig så mycken förargelse i församlingen, aldrig så mycken likuiltighet för religion och sedolära; så är ett förändradt förhållande svårt, nästan omöjligt, att åvägabringa inom en af staten protegerad kyrka; ätminstone hos oss är det något oerhördt att en prest blir afsatt, nästan alltid afbjelpes det onda med en vice-pastor. Men insändaren frågar: är hela den statskyrkliga principen värd så mycket som alt en enda menniska blir ljum för religion och sedlighet. Må man se sig om inom det religiösa gebitet i vårt sädernesland, se på frukterna det burit att man ejort religionen till en statsangelägenhet, och dess tjenare till polisbetjenter, mantalskommissarier och auktionsropare på predikstolen! Må man göra en jemförelse emellan den anda, som i kristendomens första tider lifvade församling och lärare och den däsighets-anda, som konseqvent utvecklat sig ur den statskyrkliga principen, och må den som älskar andan mera än den hålloma ytterheten sedan säga om icke statskyrkliga instilutioner äro från rent kristlig och allmän religios synpunkt sedde fullt förkastlige. Må man söka till att inbilla dem, som ej närmare se in i saker och ting eller älska att komma verkningars orsaker på spåren, att vår tids religiösa excesser bafva physiska orsaker, att läseriet och den nog märkeliga företeelsen att allmogen på bål bränner alla andra religionsskrifter utom bibeln och kathekesen samt heldre lyssnar till exbalterade svärmares tal än till presterskapets förkunnande af gudsord, är en verkan af kroppslig sjuklighet. Insändaren för sin del medgilver visserligen möjligheten af en allmän lissdepression och ett genomgående slägtets försvagande; men han tror icke destomindre att dessa företeelser äro tecken till en andens reaktion mot den ur stotskyrklig grund och jordmåhn uppspirade öfverhandtagande religiösa liknöjdheten, att de äro ett talande bevis på att läran såsom den predikas på långt när ej tillfredsställer solkets andeliga och religiösa behof. Också hafva röster höjt sig inom sjelfva kyrkan med protesler mot ljumheten och liknöjdheten. I öfrigt må det tillåtas insändaren, att här bemärka, att han känner rätt många redlige, i sitt kall nitiske religionslärare, och bland dessa saknar ingen hvarken uppmärksamma åhörare eller så mycken aktning och kärlek inom församlingen att de ju icke med trygghet ät dem kunde öfverlemna o:nsorgen om deras timliga existens, och dessa lärare skulle säkert ingenting heldre se än upphörandet af all afvoghet mot olika tänkande trossekter, upphörandet af allt tväng på den religiösa öfvertygelsen. Men om staten ej åloge sig religionens sak, om kyrkostralf ej funnos, om man ej vore tvungen att tillhöra någon kyrka, så skulle all religiositet hos massan af folket snart vara förbi — skall man säkert invända. — llärtill svarar Insändaren, att Amerika har hvarken statskyrka eller några positiva lagar, som sträfva att upprälthalla religionen i formelt hänseende, ingen lag sem soreskrifver medborgaren hvilken consession han bör tillhöra för art i ordets rätta mening vara medborgare, eller som sordrar hans landsförvisande om han ölvergär till