Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1844, sida 1

stora förluster 3), så ligger dock en ersätt bmbetsmannens rastlösa stråfvande dern sjelLva obehagligheternas mängd, är en ot visare pa verkan af uppfylda pligter 4). ken att genom ränker undanrödja hind sjeltsvåldet, och för den olagliga vinning nade Embetsmannens precaira ställning. ta chef på hlatsen. måste antingen vara en calami, eller ock innehar Til. E. en hög ltdirvektören; Til. E. är blott och bart en rierande Tullaistriktehes. Så pass reda på s ning inom tullverket trodde vi Tit. E. åtn halva. 3) Hvad vill Tit. E. hafva sagt dermed? skilt och offentligen, blifvit gjorda mot tillkommit af förtrytelse öfver hans tjensten irrar sig då svårligen. Det är just hans leda sig från Iurendrejare och lagbrytare, vill synas och jemväl är att städse stå i rustning emot dolda anfall al personer, hvilkas outsläckliga hat stegras i mån af återhällna laghr ler misslyckade, lagsiridligpa operationer, v olt, elallande ling jör li, att orvillad Försorel för slystnaden 5), mångsalldigas i den mån som hoppet derom finner trolighet att lyckas, och ett sådant hopp äger ständig näring genom den tillförordDenna digression å) har varit mig nödig för densamma. — Opassande och oridderligt blir det emedlertid alltid, att, i stället för att antaga utmaningen, smäda utmanaren inför en auktoritet, som med den melian honom och Tit. Ekenstam varande stridsfrågan icke har det ringasle att sköå. — Jit. Ekenstams anspelning, att han är Tullapsus grad af arrogans. Tullche på platsen är Molt Generalvikain ställIinstone Är det hans mening, att de anmärkningar, som, både enhonom, i? Han nästan alltid förvända åtgärder, hvilka man klandrat. och ett så beskaffadt klander kan sannerligen icke härhvilka gerna skulle se, att Herr E., dem till sremma. finge lefva och vara tillförordnad 1 ullehef på platsen ännu en följd af år, hvilken för dem såa — kerligen skulle utgöra en ny, gyllene tidr: ökning. sa vidt kändt är, har Öfverste Ekeustam icke mer än en enda gång gifvjt anledning till något beslag, och hade vid detta tillfälle icke andra gynnande omständigheter inträffat, så hade utan tvifvel äfven det blifvit om intet, alldenstund drejarne nära ett helt dygn före expedition gång kände ändamålet och afsieten me vhnma. Och huru uppmuntrade och belör lurenens afd dennade Hr s)fverslen vid detta tinfäne de egentliga beslagarne? Jo så, att de skulle hafva varit mer än menniskor, för alt icke hafva känt sig förolämpade och harmsne öfver hans uppenbara orättvisa. Det är icke genom sådana handlingar som m de underlvåande ingiuter vördnad för sin och beredvilliehet, att, som sig bör, uppf oftast ganska mödosamma och tvungna tjer gandena. Det är icke eler anmärkningar an hos person ylla de isteåligmot elt dvlik! handlingssäti. hvilka man, utan all vara oförskämd, kan härleda från smutsiga, lå egennvtlica motiver. ga och 4) Gradmätaren på en Embetsmans uppfyllda pligter är sålunda, enligt Til. E:s åsigt er, alt söka i mängden af de anmärkningar, som i och för hans ljensteåligganden göras emot Detta är, som man ser, en splitterny honom. uppfinning, men af sådan art, alt Tit. k. no icke behöfver uslaga patent på densamma, för a aj tt göra sig försäkrad om att få behålla den för sig sjelf. Förut trodde man emnars, att ju mindre anmärkningar man hade att göra mot en Embetsman, desto mera ansågs han uppfylla de med 5 förenade åligganden. Ack hvad menniskorr itt kall na ändå hitintills varit bra enfaldiga och menlösa, och hvad nuvarande Statsrådet Fåhreus måtte, såsom bistriktehef, hafva uppfyllt sina migler högst illa, då inga obehaglighoters mängd under hans lånea fenstetid inom Tullverket mötte holic kunde gifva Vederbörande en oförvitlad af hans nit och duglighet på den plats, I klädde! om och visarc nan be5 Tit. E. säger här med oförtäckta ord, att han anser sig hafva varit och vara ett i hinder sör sielfsvåtdet och den olagliga vinningslystna(em. Hvilken anspråkslösher! Hvilken älskvärd blygsamhet i bedömandet af egna förtjenster! Man skulle nästan vara frestad alt tro, ået iI err Ösversten i rött nedstigande linea härstammade från den i Skriften omtalade Phariscen, fastän tills vidare, förrättar en publikans emb väl fråga om det är en förljenst, alt från gelägnaste distrikterna, för en tid af flere huslän för alt frakta va jablser på vida närmare narnes fransport landvägen i sina egna fc Man skule äfven kunna fråga om det är jakterna, att de. likasom till varning, blifva re kunde man fråga om alet är en förtjenst, bevakningen, under ett idkeligt och planlöst och om det är en förtjenst att lemna kustern loppet af flere dagar öppna för lurendrejarn att kommendera tull-jakterna ut i Kattegatt kulle man deremat vilia se Herr Öfverste lienster af staten med andra ögon, så kunde man han nu, ete och terföre besinner sig i en precair . ställning. — ns förde andagar. borlkommendera kustbevakningen till norra Borar till Götheborg, då nåll, ja till och med på Svelsva plafsen, äro att tillgå, i händelse det fölle Vederbörande in att stoppa penningarne för vagkor? — en förtjenst, alt så till byggnad och tackling inrätta tullalldeles olika de i skärgården brukliga farkosterna och sålunda på flere mils afstånd kunna af smugglarnes ypperliga kikare igenkännas och undvikas? — Vidaatt nästan helt och hället negligera revieret och den inre bråkande med den yttre, eller den s. k. kustbevakningen. a under e genom . för att der passa på och gripa ettfrån Strömstad kommande med tobak lastadt fariyg, då det, om a gen varit nägot annat, än ett uppenbart sp ngisninektakel. kunnat gripas vid utseglingen ur Strömstads skärgärd af de i detta distrikt törlagde tulljakterna? Flere dylika frågor an förtiga. 6) Åter en oförliknelig blunder. Öf-erate Ekenstam kallar hela den ofranstaende fanfaronaden en iligression. Hvarifrån? om vi få lof att fråga. Har väl Herr Öfversten, innan ban gjorde denna sin. digression, i sitt till Kämners-Rätten i nlemnade vrenmäle? med ett enda ord omförmält ämnet,